Jag sträckkollade på en TV-serie för något år sedan eftersom det är min enda hobby. Det var inte en sådär jättebra serie, jag såg den mest för att en skådespelare jag tyckte om från en annan serie var med. Och för att det var så bra kemi mellan huvudrollsinnehavarna som skulle ha någon sån där romans ni vet, som alltid är närvarande men blommar ut rätt sent. MUMS, sjöng det i mitt bröst.
Men även om den serien inte var särskilt kvalitativ lämnade den mig med ett citat som jag blev djupt drabbad av. Något om att samhällen i förfall blir utseendefixerade. En snabb googling senare kunde jag härleda det citatet till ett vetenskapligt arbete med titeln ”an obsession with beauty is a sign of a declining culture”. Jag kunde inte komma åt själva arbetet och läsa närmre om det, men rubriken räckte gott för mig.
Blixtsnabbt kopplade jag det till min egen samtid där utseendefixeringen tycks slå nya rekord hela tiden. Det är fillers och fransförlängningar överallt. Alla ska älska sina kroppar genom att posera med dem i sociala medier på världens mest traditionellt erotiska vis. Hudvård är antipatriarkalt. Jag skrockade för mig själv att nu är undergången minsann nära, alla har gett upp och gått in i sig själva. Vi kan inte lösa varken den politiska eller fysiska världens problem så vi blir besatta av oss själva istället. Själv började jag sätta allt större ära i att vara ful ganska ofta istället.
Klipp till idag där min kulturkonsumtion blivit enormt förfinad och jag har läst en artikel som NY Times sponsrat in i min filterbubbla. Tydligen tvista de lärde om evolutionsteorin, närmare bestämt om ifall skönhet har ett egenvärde vid olika arters fortplantning och därmed evolutionen. Något som avfärdats av majoriteten hittills eftersom djur – särskilt HONdjur – inte kan dra subjektiva slutsatser om vad som är vackert eller ha egna begär.
Eftersom det är vetenskap vi pratar om nu så är ju ingenting någonsin säkert. MEN alltfler pekar på att skönheten har sin egen bärande roll inom evolutionen och för artens överlevnad. Och plötsligt kastas jag tillbaka till det där TV-seriecitatet. Bitar faller på nya platser. Kanske är det inte en uppgivenhet inför världsalltet som får människor att gå in i sig själva och bli besatta vid att perfektera sin egen uppenbarelse. Kanske är det snarare en djupt instinktiv överlevnadsmekanism.
Det känns logiskt, jag menar, hur många nya rön har en inte läst under åren om hur ”vackra” människor gynnas i samhället? Det kanske inte är ett kulturellt fenomen utan en rent evolutionär sak. Det förklarar också varför alla är så snygga hela tiden i en annan TV-serie; ”The Walking Dead”, som skildrar överlevare av en zombieapokalyps. Det kan gå månader utan att någon håller i en tvål och de flesta karaktärer är märkbart sexiga och förbluffande välfriserade. Jag trodde det var ett Hollywood-ideal, nu förstår jag att det var det minst fiktiva i den serien.
Så jag får väl krypa till korset. Förlåt alla beautyfeminister och annat löst folk som TILL SYNES reproducerar patriarkatets skönhetsnormer, om än nu i fler förpackningar så att säga. Jag trodde ni var dumma i huvudet. Så var det JAG som var dum i huvudet som biter på naglarna, har tredagarsstubb på hela kroppen och hål i kläderna. Jag hoppas ni ändå vill para er med min oproportionerliga näsa och sneda rygg när allt verkligen faller samman.
För övrigt är det precis såhär fake news föds. Vilken himla tur att jag jobbar med trams och inte vetenskap.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
