Kalle Lind: Fanatiker är förödande när de tas på allvar

Jag läser om Bejerot och fascineras av en man som brann. Oförtrutet drog han ut i strid för vad han uppfattade som det goda. På 1960-talet fick han upp ögonen för ”narkotikaepidemin”. Från då och till sin död slogs han frenetiskt mot Knarket. Och därigenom mot knarkarna. Knarkarna skulle inte tro att de kunde sitta i godan ro i sina geggarkvartar och knarka ner sig. De skulle störas, irriteras, kriminaliseras, tvingas till vård och pissprover. Att knarka var förkastligt.

Moral var ett nyckelord för Bejerot. Han hade rötterna i den Sovjetanstrukna kommunismen, i hög grad präglad av asketism och puritanism och ett förakt för det trasproletariat som inte inser att med rätt kommer plikt. Hans hållning gifte sig både med den batongfixerade delen av borgerligheten och den skötsamhetsinriktade grenen av socialdemokratin. När Bejerot föreslog ett återinförande av motboken jublade man också inom det nykterhetsanstuckna Folkpartiet.