Krönika. Kalle Lind.

2015-09-27 19:00

Fanatiker är förödande när de tas på allvar

En av 1900-talets mest inflytelserika svenskar, åtminstone sett till drogpolitiken, hette Nils Bejerot (1921–1988). Utan psykiatern och debattören Bejerot skulle troligen inte den svenska hållningen till knarket se ut som den gör. Ska man hårdra det – och det ska man väl i en krönika – så är det på grund av Bejerot som Sverige har en exceptionellt hög dödlighet bland missbrukare. Hans efterlevande får ursäkta, men det är svårt att tolka siffrorna annorlunda.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag läser om Bejerot och fascineras av en man som brann. Oförtrutet drog han ut i strid för vad han uppfattade som det goda. På 1960-talet fick han upp ögonen för ”narkotikaepidemin”. Från då och till sin död slogs han frenetiskt mot Knarket. Och därigenom mot knarkarna. Knarkarna skulle inte tro att de kunde sitta i godan ro i sina geggarkvartar och knarka ner sig. De skulle störas, irriteras, kriminaliseras, tvingas till vård och pissprover. Att knarka var förkastligt.

Moral var ett nyckelord för Bejerot. Han hade rötterna i den Sovjetanstrukna kommunismen, i hög grad präglad av asketism och puritanism och ett förakt för det trasproletariat som inte inser att med rätt kommer plikt. Hans hållning gifte sig både med den batongfixerade delen av borgerligheten och den skötsamhetsinriktade grenen av socialdemokratin. När Bejerot föreslog ett återinförande av motboken jublade man också inom det nykterhetsanstuckna Folkpartiet.

Inledningsvis mötte Bejerot motstånd i debatten. Riksförbunden – Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL), Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM) – menade att man i första hand måste ge missbrukarna möjligheter till ett annat liv. Kanske att knarkaren kan börja med att dra ner på knarkandet? Kanske att man kan ersätta det jättefarliga knarket med det inte fullt så farliga knarket? Bejerot avfärdade dem som ”ljumliberaler” och ”popradikaler”. 

Riksförbundens smekmånad med press och socialdemokrati varade visserligen några år, men i 1980-talets början var det slut med daltandet. 1982 lanserade Ingvar Carlsson (S) valparollen ”Rent hus med knarket”. Samma år utsågs Nils Bejerot av Timbrotidskriften Den Svenska Marknaden till landets näst viktigaste opinionsbildare efter ekonomen Assar Lindbeck. Bejerots dödsår, 1988, blev en av hans önskedrömmar förverkligade: bruket av narkotika kriminaliserades. Det året dog 182 personer i Sverige av narkotikarelaterade orsaker. 2010 hade siffran ökat till 420 personer. 

Ingen kan ta ifrån Bejerot hans engagemang, men allt tyder på att han var en fanatiker. Han pratade i domedagstermer: ”Knarket har nu besatt stora delar av det svenska samhället, och striden går vidare i det som uppenbarligen kommer att bli längre än trettioåriga kriget och på sikt också kräva fler offer än Sveriges samtliga krig sammantagna.” Den polemiska retoriken innehöll också spår av konspirationstänkande: ”Det finns redan kanske ett par hundra tusen socialt väletablerade haschare i Sverige bland läkare, psykologer, jurister, lärare, socialarbetare, sjukvårdspersonal och många andra.” (”Nils Bejerot – Människan och Verket”, 1986.)

Fanatiker kan ha sin charm, men de är förödande när de tas på allvar. 2015 måste vi konstatera att med Bejerot kom en låsning av debatten som omöjliggjorde nyanser och ett skuldbeläggande som gör att många missbrukare drar sig för att söka vård eftersom de får en moralpredikan på kuppen. Idag vägrar de flesta landsting att erbjuda rena injektionsverktyg till sprutnarkomaner, varför en stor andel av dödsfallen beror på infektionssjukdomar som kunnat undvikas. Metadon- och subutexbehandlingar ses fortfarande som suspekta, fängelserna fylls på med unga som blir inlåsta som småflummare och utsläppta som proffskriminella. 

1978 skrev Birgitta Stenberg en artikel i Expressen: ”Stoppa Bejerötan”. 2015 är den rubriken alltjämt aktuell.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

För övrigt anser jag...

... att det är sorgligt att det borgerliga samhällsmagasinet Neo lägger ner. Hellre anständiga tokstollar än en spritt språngande nätmobb.

Kalle Lind
Kalle Lind 

Kallar sig helst skriftställare, liksom ­Strindberg, Kar de Mumma och Jan Myrdal före honom. Andra kallar honom ofta skämtare. Han skriver tv-manus, radiokrönikor och böcker som oftast kan placeras under rubriken ”satir”.