När den extrema våldsvågen bröt ut den 7 oktober i år befann de sig i Israel, i likhet med över 17 000 andra palestinska män från Gaza som hade israeliska arbetstillstånd. 

En månad senare när jag träffade dem var de fast på Västbanken och gömde sig i en lägenhet där, för att inte bli gripna och inhysta i stora fångläger under den israeliska arméns kontroll.

Männens fruar och barn var kvar hemma, i sina alltmer sönderbombade kvarter och stadsdelar. De kunde inte återförenas med dem och var alldeles utom sig av oro. De kunde inte sova, inte slappna av. Bara röka och följa Al-Jazeeras nyhetsrapportering på teven. 

Dumma bomber som dödar

Det här är en oförglömlig scen jag fick med mig hem från min senaste reportageresa till Israel och Västbanken i november. När jag nu skriver en reflektion över nyhetsåret 2023 fokuserar jag naturligtvis på den destruktiva utvecklingen där. Konflikten Israel-Palestina har i år pågått i 75 år, men aldrig förut har så många människor dödats på så här kort tid. 

Några dagar innan julafton rapporterade myndigheterna på Gazaremsan, som kontrolleras av Hamas men som uppgett korrekt statistik tidigare, att 20 000 människor har dödats i de israeliska luft- och markattackerna sedan 7 oktober. 8 000 av dessa ska ha varit barn. 

Israel påstår att man vidtar noggranna åtgärder för att minimera antalet civila dödsfall. Men enligt den amerikanska underrättelsetjänsten har nära hälften av de 29 000 bomber som Israel hade släppt över Gaza fram till mitten av december helt saknat guidningssystem, rapporterar CNN. Användningen av sådana, så kallade ”dumma bomber” leder lättare till urskillningslöst dödande – särskilt om de släpps över tätt bebodda bostadsområden.

Moskvas människorättsbrott 

Under fjolåret dominerade Ukraina nyhetsrapporteringen i Sverige och många andra länder. Den ryska invasionen i februari 2022 gav upphov till ett storkrig i Europa och den största flyktingströmmen sedan andra världskrigets slut. Moskvas människorättsbrott har staplats på hög och bidragit till både militär upprustning och en svensk ansökan om ett Natomedlemskap. För ett år sedan skrev jag min krönika om nyhetsåret 2022 om Ukraina.

I slutet av november rapporterade FN:s människorättsbevakande mission i Ukraina att minst 10 000 civila, varav minst 560 varit barn, har dödats i landet sedan den ryska invasionen påbörjades i fjol. Under sammanlagt 21 månader.

Det har sagts att det är olämpligt att jämföra Ukraina med Gaza. Men jag tror att många haft svårt att låta bli när det uppstått två så här uppmärksammade krig som engagerat en rad stater, på två år. Jag har framför allt kunnat höra många palestinier göra en sådan bitter jämförelse. Något förenklat så anser de att västvärlden har reagerat mycket starkare över det ryska dödandet och övergreppen i Ukraina, än man gjort över Israels dito. 

Uppstått en bitterhet

Sant är att kriget mellan Hamas och Israel – det femte i ordningen – utlöstes av ett terrordåd där Hamas mördade civila israeler och även kidnappade 240 människor. Så gjorde inte ukrainarna mot ryssarna. Vidare står makthavarna i Kiev inte med på någon internationell lista över terroristorganisationer, vilket Hamas gör. Fast oavsett det så måste Israel lika mycket som Ryssland respektera krigets lagar och de mänskliga rättigheterna.

Min oro är att det under de senaste månaderna har uppstått en bitterhet hos långt fler än bara palestinier över västvärldens olika reaktioner på krigen. Vi har kunnat se hur det som sker på Gazaremsan har väckt vrede och förtvivlan hos invånare i muslimska länder, men också på många andra håll. De människorna, i det globala Syd, har kunnat dra slutsatsen att det inte varit lika viktigt för västvärlden att fördöma och bestraffa övergrepp när en allierad stat stått bakom dem.

Jag är rädd för att det här har förstärkt bilden av att västvärlden helt enkelt inte står upp för de mänskliga rättigheterna i alla lägen. 

Jag är rädd för att det här har förstärkt bilden av att västvärlden helt enkelt inte står upp för de mänskliga rättigheterna i alla lägen. Och det kan i sin tur skada den redan sargade föreställningen om att alla vi människor omfamnas av samma rättigheter oavsett var vi föds. 

Onda världen-syndromet?

Under hösten har jag sett och hört ovanligt många människor berätta att vi lever i en väldigt mörk tid. Skälen till den synen har varit flera. Det har berott på krigsrapporteringen om Gaza och känslan av maktlöshet. Eller på medlidande med de israeler som mördades av Hamas, eller på den våg av antisemitism som uppstått i krigets spår. 

Eller på hur somliga politiska läger cyniskt utnyttjar det som händer för att sprida sitt narrativ. Den främlingsfientliga högern har på nytt kunnat attackera migrationen från muslimska länder till Sverige (och migration i allmänhet) genom att misstänkliggöra propalestinska manifestationer och människor som inte anses omfamna ”svenska värderingar”. Utvisa omedelbart de utlänningar som gått med i demonstrationer där vissa deltagare kan uppfattas har firat Hamas attacker. Så har Sverigedemokraterna krävt under hösten.

Det har fått mig att tänka på en krönika jag skrev för fem år sedan, om det vetenskapliga begreppet Mean world syndrome. Begreppet myntades av en amerikansk professor i kommunikation vid namn George Gerbner, som menade att människor som tar del av nyheter om våldsamheter lättare kan tro att världen är väldigt farlig, skrämmande och ”ond”.

Gerbner varnade för att vissa sådana människor kan vara mer mottagliga för hårda motåtgärder och kanske till och med välkomnar förtryckarinlag, ifall det minskar känslan av osäkerhet. Jag undrar om det här kan vara en del av förklaringen till att det inte hörts ljudligare protester mot SD:s auktoritära förslag om att bestraffa människor som använder sig av demonstrationsrätten. Var fjärde svensk sympatiserar ju nu med partiet, enligt DN/Ipsos senaste undersökning.

Krävde vapenvila och förhandlingar

Jag är inte rätt person att bestrida synen på att vi lever i mörka tider. Men trots det har det fortsatt gå att hitta ljusglimtar, till och med i årets mest uppmärksammade våldsspiral. En sådan rapporterade jag om i samband med den första månadsdagen av krigsutbrottet, efter att jag sett israeliska regeringskritiker och fredsaktivister upprätta ett tältläger framför Knesset i Jerusalem. 

Många av dem hade själva förlorat anhöriga i Hamasattacken eller hade anhöriga som var kidnappade av Hamas. Men de ville inte se något nytt krig eller någon markinvasion av Gaza ske i deras namn. De ville se en omedelbar humanitär vapenvila, förhandlingar för att frigöra gisslan. Och helt ny politisk strategi som kunde leda till en fredlig lösning på den 75 år gamla konflikten.

Varken den israeliska regeringen eller Hamas tycks vara intresserade av att lyssna på sådana röster. Men så länge de fortsätter finnas, hos både israeler och palestinier, finns det hopp.