Felicia Mulinari: Ett annat vi än nationalismens

Det är nationaldagen när jag skriver detta. Jag har sällan fått vara vi med Sverige. Den systematiska frågan om var man kommer ifrån, på läkarbesök, första skoldagar och poesiuppläsningar är till för att jag ska fatta det, hur välvilligt den än frågas.

För att den nationella fantasin skall kunna byggas krävs det ett dom, där jag som ändå är priviligierad blatte inte alltid kategoriseras, men ofta. Vi är en blattegeneration som vuxit upp jämte en aggressiv nationalism, en ”sinande kassa” och en gräns som måste sättas. Den enda lilla fördelen med det, är att de flesta av oss inte har haft något hopp om att det finns möjlighet att tillhöra. Så tog en radikal antirasism sin början, i utgångspunkten att vi inte hade några andra vi. Våra äldre systrar och bröder fick istället lära sig att de, genom att avsäga sig familj och historia kunde integreras, och detta gamande viandet, där man aldrig var säker, men alltid hade en chans att få komma in genom dörren, var våldsamt på ett helt annat sätt.