Jag undrar hur det hade varit att leva i Sverige på 1950-talet, när vi hade 2 500 kommuner och jag hade haft folkvalda representanter ett stenkast bort. Hade jag upplevt mer inflytande över mitt liv, fler möjligheter att påverka mitt lokalsamhälle, en större gemenskap? Det låter så när jag lyssnar på kulturgeografen Ulla Herlitz, som har forskat kring landsbygden och jobbat för dess demokratisering i över 40 år. Samhällsutvecklingen med kommunsammanslagningarna i spetsen har enligt henne gjort att ”idag existerar nästan inte kopplingen mellan de politiska partierna och medborgarna, den kedjan är bruten.”
I den lilla skånska byn Önneköp har några engagerade invånare försökt överbrygga detta glapp genom att invånarna gemensamt äger och driver byns lanthandel och framväxande kulturhus. Eldsjälarna bygger på så vis relationer och (åter)skapar gemenskap i bygden. Jag insåg när jag var där för att skriva veckans reportage att just det går som en röd tråd genom vår valbevakningsserie, där vi tagit oss an en av varje riksdagspartis hjärtefråga genom att besöka goda exempel i verklighetens Sverige. Hovsjöskolan får bättre resultat och tryggare elever; i kooperativ i Malmö får människor verkligt inflytande på jobbet; i Biskopsgården och Nydala trängs gängkriminaliteten bort; vårdcentralen i Offerdal ger bäst emotionellt stöd i landet; i Laxå får i princip alla invandrare jobb och framtidstro. Framgångsreceptet kan kokas ner till detta: ett antal människor bryr sig, och ger sig fan på att skapa relationer.
Vilket leder oss till frågan hur politiken kan underlätta för människor att bygga gemenskap istället för att ställa sig i vägen. För landsbygden är det ”den centrala frågan för framtiden”, enligt Ulla Herlitz: ”hur ska man få det ideella i samhället och samhällsorganisationen att jobba tillsammans?”
Hon, som så många andra vi har intervjuat, har ritat upp förslagen. Människorna i vår valbevakningsserie är vägvisare. Vilken roll intar politikerna?
Trevlig helg och trevlig läsning!