Efter erfarenheterna av fascismen var kanske den totalt känslosamma litteraturen inte heller tillräcklig för att uttrycka det massmord som var verkligheten. När jag kommer på mig själv med att än en gång vilja skriva om det oförsvarliga i vad som nu pågår, om rasismens banala ondska och om den ”progressiva” regeringen som har avskaffat asylrätten och bygger murar genom landet, är Brechts genomskådande poesi inte bara vacker utan också som en vinande skarp vind genom mina svullna och uppgivna politiska ögon. För mig har den marxistiska vänsterns styrka alltid varit förmågan att inte blunda för våldet, utan snarare titta närmare på det, genomskåda det, i ordet sanna betydelse. För vad som händer är obehagligt ”intressant”, inte minst för att det säger emot några av de nya sanningarna om världen som vänstern delvis har accepterat.  En materiell förståelse av rasismen (som inte blundar för vithetens privilegium som en grundläggande aktör) är nödvändig för att ge alla kämpande outtröttliga aktivister som i dag gör aktioner mot ID-kontroller, om inte ett hopp, så i alla fall en politisk karta och riktning.  Så låt oss, i Brechts anda, ställa några frågor kring intressen, utan att jag för den saken skull har svar på dem. 

Staten. Många marxistiska ekonomer har diskuterat statens funktion i kapitalismen (en viktig svensk läsvärd och ganska lättläst klassiker på internet är Göran Therborn). Dock har vänstern som konsekvens av det nyliberala projektet i Europa och den moderniserade kolonialismen, EU, ”globaliseringen”, allt mer börjat ifrågasätta statens makt, och därigenom också problematiserat drömmen om ett (vänster)politiskt maktövertagande. Socialdemokratins genomförande av statligt institutionaliserad rasism kan verka som en bekräftelse på detta, men det bekräftar snarare statens möjlighet till handling. På några månader har staten kört över både sina egna institutioner och delar av Öresundskapitalet för att effektivisera rasismen och göra den våldsammare.  När det gäller hatet mot flyktingar har staten (och reformisterna) uppvisat den handlingskraft som den under min uppväxt alltid saknat, där den vid varje ifrågasättande av nedskärningar har svarat med att den inte har någon makt att trotsa budgettak och storkapitalister. Om det är ett argument för att den statliga makten fortfarande är intressant att överta – eller ytterligare ett bevis på att vänsterpolitik inte är möjlig inom den kapitalistiska statens ramar, vet jag inte, men värt är att ge liv åt de gamla torra, dammiga marxistiska diskussionerna med lite postkolonial konstgjord andning. 

Sitter Kapitalet och Staten alltid i samma båt? I en välgjort reportage ”Den nya högern – ett eko från 1930 talet”, lyfter Kleen fram den moderna överklassfascism som SDU har fått symbolisera. Artikeln är en intressant vändning från det tröttsamma terapeutiska vänsterprojektet att förstå och förlåta den delen av arbetarklassen som är småborgerlig och rasistisk (och som antagligen var lika småborgerlig och rasistisk också när det var andra partier än SD som kanaliserade deras intressen). Socialdemokratin och Miljöpartiets rasistiska uppgörelse var också en slakt av arbetarrörelsen – utan skam förband den de tillfälliga uppehållstillstånden med en intensifierad exploatering i de nya rutbranscherna. Men förutom att kapitalisterna tjänar pengar på rasifierade utan papper och rättigheter är det just det – kapitalisterna tjänar mer pengar på invandrares arbete (eller utsugning). Oavsett till vilken grad de själva är rasister, så tjänar de på att det finns en grupp som är utsatt för rasismen. Är statens rasistiska makt och överklassens nationalistiska organisering också en konflikt inom överklassen? Eller är det så att vänstern har underskattat ideologins roll och förbisett att våldet ibland är mer grundläggande än ekonomin? 

Det är mycket jag inte vet. Det jag vet är att vi behöver de svåra frågorna, lika mycket som kampens outtröttlighet, för att om vi inte vet mot vad vi kämpar, så är vi förlorade. När fascismen avancerar är det lätt att känna sig hopplös, lätt att vilja blunda för våldet. Det är så mycket vi inte vet. Det vi vet är att politisk apati är en känsla som rasisterna tjänar på eftersom den förnekar att vårt handlande gör skillnad. Det vi vet är att om fascismen och rasismen kan revolutionera politiken som den här hösten, så är en revolution av politiken möjlig, också för antirasister. Det vi vet är att för varje intensifierat förtryck, finns en öppning för intensifierat motstånd. Det vi vet är att människor demonstrerar i dag, när jag skriver detta, och att så länge det sker, har vi ännu inte förlorat.  

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.