Krönika. Hanna Alvage.

2015-12-07 13:27

Du vill tala om den nya asylpolitiken, men jag begriper inte vad du säger

Jag vill tala om mänskliga rättigheter, bara en enda gång, utan att tala om pengar. Det var länge sedan, skriver Hanna Alvage.

Sverige. Du vill tala om den ”nya asylpolitiken”. Men du talar inte i klartext, jag begriper inte vad du säger.

Kanske är du alldeles för upptagen med att tala till EU för att förklara dig inför människor? Varför kan vi inte vara raka mot varandra, så som en bör med den en står nära? För du är ju mitt land, eller hur? Det är ju noga med sådant nu för tiden.

Du säger att du vet vem som hör hemma här, och vem som inte gör det. Du säger att du gör det här av hänsyn till dem som får lov att höra till, för sådana som mig. Men jag har aldrig tidigare känt mig så rädd i det här landet som nu.

Sverige. Du talar om en begränsning av rätten till anhöriginvandring.

Jag vill tala om vår ”familj”, så som den mer och mer kommit att se ut. Jag vill tala om oss här innanför gränserna. Vi som delar samma Stockholm och samma Vänern, samma fjäll, samma Malmö. Jag vill tala om vad hemma är när du påstår att jag är trygg under samma tak som ett fascistiskt riksdagsparti vars spelregler du anammar.

För Sverige, varje gång vi stänger ute ”de andra”, stänger vi också in oss själva. Det ligger helt i linje med Sverigedemokraternas mål, men ingen annan kommer någonsin vara trygg här.

Sverige. Du talar om medicinsk åldersbestämning av barn.

Jag vill tala om hur gammal en 14-åring blir av att hänga under en långtradare, av att klamra sig fast i en fartygstamp. Jag vill tala om huruvida någon kan räknas som barn, som helt saknar familj eller lämnat den på andra sidan jorden. Jag vill tala om hur en fastställer åldern på den 15-åring som kommer hit, gravid med någon av de våldtäktsmän hon mött längs vägen. Jag vill tala om hur ett barns kropp åldras av att överleva, om hur en fastställer levd tid hos någon som redan sett allt.

Sverige, du vill utreda åldern hos barn som aldrig varit barn. Den är inte mätbar.

Sverige. Du talar om tillfälliga uppehållstillstånd.

Jag vill tala om att den som aldrig tillåts vila fortfarande flyr. Jag vill tala om att den som fortfarande flyr inte kan fortsätta sitt liv någon annanstans än i sitt trauma. Jag vill tala om att det vi kallar ”tillfälligt” kan betyda ”evighet” för den som tvingas till väntan inför en oviss framtid.

Sverige, vad tycker du känns rimligt att kräva i utbyte av den som är här på nåder? Du vill att människor ska lära sig att uttrycka sin tacksamhet, på ditt språk. Sedan vill du ta det ifrån dem igen.

Sverige. Du talar om att ersätta bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter, med en bestämmelse som bara är tillämplig i mycket begränsade fall.

Jag vill tala om hur samma lagrum ändrades för bara ett år sedan – då i syfte att stärka lagens barnrättsperspektiv och möjliggöra för fler barn att beviljas uppehållstillstånd. Jag vill tala om hur lätt det verkar vara att signera internationella dokument, men hur svårt det tycks vara att uppfylla dem. Jag vill tala om barnkonventionen som Sverige förbundit sig att följa, och som också ska bli lag.

Sverige, då kallade du beslutet att stärka barns rätt för ett ”viktigt ställningstagande”. Den här inskränkningen av barns asylrätt får väl också betraktas så.

Sverige. Du talar om id-kontroller på samtliga kollektiva transportsätt.

Jag vill tala om identitet i förhållande till mänskligt värde. Jag vill tala om hur mina blåa ögon ger mig rätt att slippa tänka på att bära passet med mig. Jag vill tala om alla dem som har rätt handlingar men saknar ”rätt” ögonfärg. Jag vill tala om dem som saknar alltsammans. Jag vill tala om att de flesta som saknar alltsammans är ensamkommande barn. Jag vill tala om de alternativ som återstår för den som inte kan färdas med tåg eller båt men ändå måste resa. Jag vill tala om hur en effektivt befäster den hierarki som rättfärdigar ett fortsatt rankingsystem av människor.

Sverige, jag vet inte när du slutade identifiera människor som dina medmänniskor. Men jag behöver inga ytterligare dokument för att känna igen Reva i dig.

Sverige. Du talar om skärpta försörjningskrav.

Jag vill tala om mänskliga rättigheter, bara en enda gång, utan att tala om pengar. Det var länge sedan.

Sverige. Det handlar om ett tidsbegränsat undantag om tre år, säger du.

Jag vill tala om det omöjliga i ett sådant påstående. Detta är det direkta resultatet av en politik som bedrivits inom hela EU sedan många år. Och politiska manifestationer av det här slaget låter sig aldrig begränsas i tid. De kommer att leva lika länge som de människor som anammar dem. Plötsligt är det inte längre fråga om något ”undantag”. Hatet upprättar normen för ”det främmande” versus ”det svenska”.

Så implementeras rasismens vokabulär. Av alla språk som talas i det här landet idag är det det enda som jag aldrig kommer att förstå. Som jag alltid kommer vägra lära mig.

Hanna Alvage är jurist, poet och undersköterska boende i Uppsala och kommer under hösten skriva krönikor i Dagens ETC.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Hanna Alvage
Hanna Alvage 

jurist, poet och undersköterska boende i Uppsala.