Det bästa med sommaren är all tid den ger för ambitiösa läsprojekt. Själv har jag plöjt igenom mitt förråd av gamla Rocky. Mest har det varit kul och nostalgiskt (som en gammal dagbok fast bra) men det har som vanligt också alstrat en del avundsjuka. Efter några timmar i sällskap med Martin Kellermans tecknade djur längtar jag så jag får magont efter att bli ett av dem. Kunde jag kliva in i boken och ta plats i Rockys krets, ens som den mest perifera valross, skulle jag inte tveka.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vad är jag avundsjuk på? Det är varken huvudpersonens begåvning eller framgång, varken äventyren eller humorn. Det är i stället relationen mellan Rocky och hans vänner. Att vänskap är det bärande temat för serien brukar Kellerman själv framhålla i intervjuer, och jag undrar om någon annan konstnär förmått ge detta speciella band mer attraktiv lyster.
Trots att jag precis som Rocky har vänner som betyder allt för mig så når min levda erfarenhet aldrig upp till seriens ideal. Tåligheten saknas. Där verklighetens vänskap är skör och krävande tycks de tecknade djurens vänskap klara vad som helst. Jargongen är hård och toleransen för att fula sig gränslös. De överger varandra i krogköer, förnedrar varandra framför möjliga ragg och duckar varandras samtal när flytthjälp efterfrågas. Ändå hittar man dem några rutor senare i varsin solstol, lika självklara tillsammans som någonsin förr. De behöver aldrig prata ut. De råkar aldrig såra varandra på riktigt och behöver aldrig ägna veckor av målmedveten omsorg åt att återställa balansen. De frågar sig aldrig vart deras relation är på väg eller räknar på vem som oftast hör av sig. Inte ens en neurotiker som Rocky själv ligger någonsin sömnlös för vänskapens skull.
Denna bild av vänskap som det underhållsfria alternativet till ensamhet är intressant av två skäl. För det första för att den är så vanlig. Oräknat Rocky skiner den klarast i amerikanska komediserier. Sedan 90-talets succé för serien om sex vilsna 20-plussare i New York, med det kongeniala namnet Vänner, har kompisgänget alltmer trängt ut kärnfamiljen som tv-bolagens favoritsättning. Se på How I Met Your Mother, New Girl eller valfri random mainstreamsörja. Överallt samma lösa kollektiv som trots stora olikheter och bitsk ton håller ihop mot alla odds.
Skäl nummer två till att bilden förtjänar att granskas är förstås dess stora lockelse. Jag är knappast ensam om att längta till Rockys sköna gäng, bort från mina egna relationers sjåpighet. Med risk att vinna pris för årets slappaste amatörsociolog undrar jag om inte denna längtan säger något oroväckande om vår individualistiska samtid. För vad är egentligen drömmen om den enkla vänskapen annat än en social motsvarighet till nationalekonomernas dröm om den osynliga handen? Systemet som på magisk väg frigör individen från sina medmänniskor. En utopi där ingen behöver ta hand om eller anpassa sig till någon annan. En värld utan skuldkänslor och ängslig hänsyn, där bästa möjliga resultat för alla uppnås genom att alla gör precis som de vill.
På papperet verkar det så nice. Ändå inser jag så snart jag slår igen boken att varje försök att omsätta utopin i verklighet skulle ge samma eländiga resultat i mitt privatliv som i samhället. Vill jag slippa välja mellan ensamhet och anpassning måste jag först bli en tecknad valross.
