Jag satte mig i bilen och for söderut.

En sköterska släppte in mig. Boendet luktade som boenden gör. Rent.

Det var bara ett par veckor sedan jag såg honom.

Mamma stoppade mig i dörren. Han ser annorlunda ut nu, sa hon.

Jag satte mig vid sängen. Händerna. ­Storlabbarna. De onaturligt stora händerna som i alla år suttit på onaturligt smala ­armar hade anpassat sig. Handflatan mot min ­handflata var mjuk som sämskskinn. Inte hårdtorr av allt min pappas händer brukade göra: snickra, mura, avverka, bära, odla, måla.

Jag är här nu, sa jag.

Ögonen som varit stängda de sista ­timmarna öppnade sig en sista gång. Sen dog han.

För ett år sedan flyttade jag hemifrån, ­ungefär samtidigt som ungarna flög ut. Tog över min mammas hus, lämnade Torbjörn och fyra katter med ett ”vi ses på helgen, jag kommer tillbaka”.

För några dagar sedan ringde Torbjörn.

Jag tror det är dags, sa han. Idefix har slutat äta. Ligger på köksgolvet. Går upp på vinden. Stannar där fast jag kommer hem från jobbet. För ett tiotals år sedan var Torbjörn och Idefix gammpojkar på ett gammhemman uppåt inlandet. Gick till jobbet, gick på jakt, kom hem, slöade i soffan och lade sig för att börja dagen vid nästa skift.

En dag korsades våra vägar. Ett osannolikt möte som jag knappt kan begripa.

Han som aldrig rest och jobbade som svetsare på samma arbetsplats sedan guldklocka.

Jag som inte kunde sitta still och flyttade lika ofta som tranorna. Fann kärleken.

Idefix och jag fick varandra på köpet.

Så jag far upp till Piteå. Idefix ligger på sängen. Tassarna framåt och svans­en rakt bakåt. Jag lägger mig bredvid som vi alltid legat. Ryggen mot min mage. Huvudet i min hand.  Andedräkten blåser inte mot fingrarna.

Kurret har tystnat. Vi ligger så en stund. Kiss sprider sig under honom.

Till slut vänder han på sig.

Ögonen som varit stängda de sista timmarna öppnar sig en sista gång. Sen dör han.

Nu har vi begravt honom i Hertsånger, min barndomsby. En plats han aldrig varit på. En plats vi aldrig kommer lämna. Här ligger även hans kompis skogskatten Håkon begravd och Bordertiken Sammy är med på begravningen.

Sammy, vår följeslagare sedan så många år, rör sig långsamt över gräset.

Hon satt bredvid när vi grävde Håkons grav. Nu sitter hon bredvid och ser Torbjörn gräva Idefix grav. Tårar fuktar jorden och det är så jävla sorgligt.

Långt efteråt, när vi täckt hålet och tänt lyktljus sitter Sammy kvar. Som om hon undrar om vi inte glömt någon där under jorden.

Någon som vill upp igen och leva precis om vanligt.