Krönika: Det trasiga i dig är det trasiga också i andra – och det är okej

Ja.

Tack.

Visste det.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Vet det alltför väl, varför tror du annars att jag ligger här klockan 2 på morgonen med ditt olidliga harpaplinkande i hörlurarna? Moralisera inte. Det är inte på grund av min slapphet och nonchalans som sömnguden Hypnos övergett mig, som hjärnan varvar vidare i allt högre hastighet ju längre natten lider. Det sista jag har nytta av, när vargtimmen börjar anas i slutet av ännu en natt utan sömn är ett besserwissrigt litet arsle till app.

Just denna app går naturligtvis att undvika. Men sömnapparnas höjda pekfingrar är bara ett exempel av många på hur denna uppfostrande och fördömande röst höjs inför alla mänskliga beteenden som inte är helt och hållet som de ska.

Vi kan ta fler. En variant är ett projekt som vill minska den stora psykiska ohälsa som finns bland landets unga, allra mest hos flickorna, genom att lära dem ”ta bort negativa tankar”. När patriarkatet kommer rusande samtidigt som puberteten bryter ut och längtan möts med tafsanden och övergrepp, när skolan ställer obegripliga betygskrav, kanske att det därhemma finns föräldrar som inte mår bra och inte klarar sin roll som leverantörer av villkorslös kärlek och så samhällets kropps-ideal, makthierarkier, framtidsoro. Ta bort det bara, tralalala!

Barnen i klassrummet i Peter Tillbergs klassiska målning ”Blir du lönsam, lille vän?” stirrar ut i luften, längtar bort, men är där för att smidas till nyttiga kugghjul i den kapitalistiska samhällsordningen. I senkapitalismens än absurdare vändning kunde den istället heta: ”Blir du lycklig, lille vän?” Samma, samma. Lyckan inte som en subjektivt upplevd inre känsla utan en bärande beståndsdel av ens marknadsvärde, när det ingenstans längre finns tid eller ork eller plats för lite vanligt mänskligt missmod.

Många vet att den ledsenhet som nuförtiden brer ut sig bland människor, så stor att den gör dem sjuka, har sina rötter i att en helt vanlig ledsenhet inte längre får synas eller märkas. Men denna uppfostrande ton, detta skuldbeläggande – vem tror att det fungerar?

Det handlar förstås om självhjälpsindustrins
kapitalistiska logik, att den som all annan försäljning bygger på konsumentens eviga känsla av brist och otillräcklighet, men med det skrämmande tillägget att den människosynen smittat av sig på hela samhällskroppen.

Människan som en maskin som kan lagas och dessutom människan som sin egen maskinskötare, sin egen mekaniker, med fullt ansvar för att fixa sig om något tjorvar.

Bryter du ihop av orimliga krav på din arbetsplats, nedskärningar, omorganisationer, mer ansvar, mindre makt? Slår hjärtat i bröstet så du tror att du ska dö medan tankarna gör kaos med hela det inre som du trodde var du? En stresskurs, kanske, du kan få kunskap om hur farligt det är att vara så där stressad, vilka risker det innebär för din kropp, du kan få diabetes, och för din tankeförmåga, du kan få bestående hjärnskador.

Det är lite underligt att vi hamnat där – hur ett samhälle som kallas individualistiskt närmat sig en så hårt normerande och moraliserande människosyn, med så lite tolerans för avvikande beteenden.

Kan vi inte istället få falla mjukt på varandra? Lägga en vänlig hand mot varandras blossande kinder, som den Freddie Wadling sträcker ut när han på sin sista skiva ”Efter regnet” sjunger: ”även modiga faller/de tråkiga likaså/alla av oss faller/ingenting att bry sig om”.

Känna att det trasiga i dig är det trasiga också i andra, och det är okej.