Nina Björk: Det sämsta av två världar

Tänk om någon hade berättat om Sverige av idag för någon slumpmässigt utvald vänsterperson från 1968. Denne skulle till exempel kunna vara en ung kille med utsvängda jeans, långt hår och en gitarr på ryggen. Eller en medelålders kvinna som jobbar på kommunen och ordnar Alternativ jul för stadens utsatta. Eller någon medlem i ett parti med många bokstäver även i förkortad form. Jag tänker mig att de där personerna var tre av många som gick med solsken i blick och en viss tilltro i stegen mot framtiden. 

Tänk att någon berättar för dem: År 2025 är Sverige ett land där man sätter barn i fängelse; skattepengar går till Caymanöarna eftersom skolor är privatiserade och kan gå med vinst om de är tillräckligt ”effektiva”; vi planerar att kunna utvisa människor på grund av att de uppvisar bristande vandel; Sverige har gått med i Nato utan folkomröstning; de frågor som diskuteras mest är invandring och försvar – trots att vi har ett klimathot som hotar mänskligt liv på jorden. 

 Jag tror hen hade blivit förvånad. Väldigt förvånad. 

Och mycket ledsen. Vart har socialismen tagit vägen? Här finns ju inte minsta spår av den! Det var ju den som skulle breda ut sig; behovsprincipen, allemansrätten, biblioteken, simhallarna, demokratin, arbetarnas rätt till frukten av sitt arbete. 

Nu har vi istället en liberalkonservativ regering. Det är ju egentligen konstigt att de gick så bra att kombinera, liberalism och konservatism – det ena handlar om att förnya och det andra om att bevara. Men sorgligast är ändå att de drag inom liberalism och konservatism som en socialist kan sympatisera med inte blev de drag som vann inom respektive politisk riktning. 

Liberalismen med sin tro på rättssamhället, likhet inför lagen, yttrandefrihet, frihet att tänka annorlunda, jämställdhet mellan könen – det finns ju goa grejer där, grejer socialister håller med om. Istället blev marknadsprincipen allt. Privatisera, sälj ut, konkurrera, penningen avgör. 

Okej, vi blev ju misstänksamma redan efter Franska revolutionen 1789, då vi ännu kunde kämpa sida vid sida mot monarki och ärvda privilegier. Det nya segrade! Men det räckte inte för att vinna det demokratiska och rättvisa samhället ity en ny odemokratisk makt infann sig, pengaherraväldet. Socialisterna gick vidare i sina krav, men liberalerna var nöjda. 

Och konservatismen – länge socialismens främsta fiende – har ju faktiskt också en del goa grejer, men de blev det heller ingenting av: Tanken att marknaden bör göra halt inför vissa saker, att priset på någonting inte är samma sak som värdet på detta någonting, att ”nytt” inte är samma sak som ”bra”, eller att det bör finnas en natur (om än mest för att kunna jaga rävar). Istället vart det nationalism, tankar om naturliga hierarkier mellan och uppgifter för kvinnor respektive män, försvar av monarki och militär. 

Det kassa parades med det kassa. Och avkomman växte sig så stark att den riskerar att bli även vänsterns framtida barn. Det jag önskar är att någon om ett halvt sekel skriver samma krönika som jag gör idag – fast tvärtom: Hur förvånad någon som 2025 gick med solsken i blick kommer att vara 2075. 

För övrigt ... har jag redan fått den finaste julklappen för i år: Monika Fagerholm kom med första romanen i en tänkt trilogi, ”Döda trakten/Kvinnor i revolt”. Ingen skriver som hon. Har ni inte läst henne tidigare så gör det nu!