Krönika. Laurie Penny.

2014-10-05 18:01
Den stora marschen mot Washington 1963. Martin Luther King i mitten. Laurie Penny fann kraft i sitt eget skrivande när hon läste James Baldwins essä om rasorättvisor, där författaren vävt in sitt eget liv som ung i Harlem.  Bild: AP/TT
Den stora marschen mot Washington 1963. Martin Luther King i mitten. Laurie Penny fann kraft i sitt eget skrivande när hon läste James Baldwins essä om rasorättvisor, där författaren vävt in sitt eget liv som ung i Harlem.

Det politiska är personligt

Varför reduceras kvinnors skrivande utan undantag till det personliga eller avfärdas som ”bekännelse”?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I juli gavs min bok Unspeakable things ut i Storbritannien, och i den vanliga uppsättningen intervjuer som man gör när man är aktuell med en bok – där man dyker upp i en ren t-tröja och försöker att inte låta korkad – så är det den frågan som har kommit upp varenda gång. Varför skriver du om ”personliga frågor”? Varför tar du med dina egna erfarenheter när du talar om sex, makt och politik – och varför sådana intima erfarenheter? Varför pratar du om missbruk och dejtvåldtäkter och tv? Är du inte för ”provokativ”? Ägnar du dig inte för mycket åt ”bekännelse”, som kvinnor alltid gör?

Den första poängen är att när män skriver om sina erfarenheter i en politisk kontext så kallas det aldrig för ”bekännelse” – det är bara ”litteratur” eller ”memoarer”. Den andra är att mäns politiska erfarenheter aldrig kodas som manliga – de är bara universella sanningar.

På fem år som krönikör och kommentator, som också råkar vara ung och kvinna, har jag tappat räkningen på de gånger som redaktörer har uppmuntrat mig att skriva om hur det är att vara kvinna, på ett sätt som är ”provokativt” utan att på riktigt utmana sexismen. Jag har blivit uppmuntrad att vara en ”röst” för unga kvinnor – att avleda uppmärksamheten från att de flesta dagstidningars politiksidor fortfarande domineras av mäns ord, mäns agendor.

Nu när jag har turen att kunna välja och vraka får jag ofta höra samma sak från yngre kvinnliga skribenter: att de kan betala hyran eller att man lyssnar på deras pitchar bara om de skriver om mode eller bantning eller dejtande på ett sätt som är måttligt feministiskt men fortfarande tillräckligt fluffigt för att platsa på ”kvinnosidorna”, som vanligtvis är en del av en tidnings livsstilsavdelning eftersom de inte anses vara seriös politik.

Det var i reaktion på den pressen som jag gjorde ett utkast till en tidig version av boken, som nästan inte hade något personligt innehåll alls. Jag hämtade inspiration från de torra, akademiska manifest som hörde till många radikala grupper jag känt, och jag var noga med att skriva med hjärnan, inte med hjärtat. De som fick se de här tidiga kapitlen sa att även om min argumentation var bra så var det något som saknades. Det saknades mod. Jag hade ägnat så mycket tid åt att arbeta och skriva i en värld där kvinnors erfarenheter behandlades som triviala – samma bilolyckehistorier om dumma tjejer som det är synd om – att jag antog att mina egna också var triviala.

De politiska skribenter som jag har inspirerats mest av genom livet – från James Baldwin och Alice Walker till Allen Ginsberg, Germaine Greer och Leslie Feinberg – har alltid varit de som berättat sina egna historier med kraft och passion, men utan att låta sin politiska övertygelse kraschlanda i erfarenheterna. (Bara för att man inspireras av Baldwin och Walker och Greer betyder det så klart inte att man kan skriva som de, men det är alltid bra att försöka.) Mitt under arbetet med att sammanställa boken läste jag om Baldwins The Fire Next Time, en kompromisslös essä om rasorättvisor i Amerika där historien om författarens eget liv som ung och ung vuxen i Harlem på 1930- och 1940-talet är invävd. När Baldwin beskriver sin våldsamma vrede mot en rasistisk restaurangarbetare, att han var tvungen att fly eftersom han visste att om han uttryckte den vreden kunde han bli gripen, misshandlad eller dödad, då sluter sig hans polemiks öppna händer runt ens hjärta. Då jag läste det avsnittet fann jag mitt eget mod. Det politiska måste vara personligt – inte enbart, men utan kompromisser.

Långsamt började jag väva in ett intimt berättande i mitt eget skrivande igen. Jag berättade inte historien om mitt liv eller om mina vänners liv som arga unga radikala – jag berättade historien om vår politiska övertygelse, bit för bit. Jag lärde mig att skära ner på onödigt skvaller. Jag tog bort de flesta av sexscenerna så att inte de skulle utgöra historien.

Jag skickade kapitel om och om igen till vänner som jag tänkte skulle förstå och frågade dem vad jag kunde förbättra och utöka. Jag växte upp med att skriva på nätet, där man kan svara på kommentarer och ändra sig, så det var en avskräckande utsikt att åstadkomma ett enda färdigt utkast.

Där jag skrev om frågor som jag själv inte hade befunnit mig i centrum av – till exempel sexarbete – vände jag mig till människor som kände till dessa världar inifrån. Författaren Chimamanda Ngozi Adichie talar om faran med ”en enda berättelse” och varnar för att försöket att göra en berättelse universell underminerar inte bara den kollektiva kampen utan tar inte hänsyn till bredden av människors erfarenheter.

Det finns alltid en press att konstruera en enda berättelse om hur det är att vara ung kvinna på 2000-talet, vad tjejer är och vad de gör, som fråntagits all obekväm ilska som rör klass och ras och ekonomiska orättvisor och som knyts ihop med ett lyckligt slut: Jag blev bättre, jag blev gift, jag fick barn och en makeover. Det är så frestande, särskilt när man skriver för en massmarknad, att försäkra läsarna att allt kommer att bli bra.

I slutänden slutade jag oroa mig och bara skrev den bok jag hade behövt läsa när jag var 17. Det jag mest av allt ville säga, till alla trassliga tonåringar och arga vuxna där ute, är att din kamp för att överleva är politisk. Kampen för att äga dina egna känslor, din vrede och smärta och lust och rädsla, alla de onämnbara hemligheter som vi inte delar med oss av eftersom vi är oroliga för att andra ska såra eller undvika oss, den är djupt politisk. Den kampen spelar roll och du kan klara det, som så många andra före dig.

Det är de hemligheterna som avskrivs som ”bekännelse” när det inte är en vit, strejt man som uttalar dem. Att balansera det personliga och det politiska utan att bli avfärdad är ett i det närmaste omöjligt projekt. Men i tider som dessa tänker jag på James Baldwin: ”Det omöjliga är det minsta man kan begära.” 

Översättning: Hanna Hannes Hård

Tidigare publicerad i New Statesman

Laurie Penny
Laurie Penny 

Frilansare samt krönikör och redaktör på den brittiska tidningen New Statesman. En gång i månaden skriver hon krönikor i ETC.