Renzo Aneröd: Det muskelhatande Sverige

För ett tag sedan skrev jag en krönika om att kroppar kontrolleras hårdare och värderas annorlunda än intellektet. Tydligen var det upprörande att jämställa kroppen med intellektet för en del reagerade starkt.
Extra provocerande var det att exemplifiera med hjälp av bodybuilders och det verkar vara främst otränade så kallat intellektuella män som är rädda för fysisk karisma. Kanske samma människor som anser att intellektuella yrken ska vara mer betalda och värderas högre än fysiska yrken.

Det finns en tradition där samhällets intellektuella försökt nedvärdera kroppen och dess egenskaper. Dels dess arbetsmässiga egenskaper, dels dess erotiska dragningskraft och dels de fysiska mirakel som kroppen är kapabel till.
Om muskelfientliga människor är trygga med att intellektuella egenskaper värderas högre än fysiska då kan de gärna luta sig tillbaks och smygtitta (kåta upp sig) på muskulösa kroppar eller anlita byggnadsarbetare till husrenoveringen, men om det skulle bli ett jämlikt förhållande mellan kropp och intellekt och byggnadsarbetaren tjänade lika mycket som arkitekten och om det inrättades ett nobelpris i kroppslig genialitet, ja, då skulle det ta hus i helvete.

Sverige har länge varit extremt i muskelhat. Ta till exempel adelsmannen Magnus Ugglas gamla låt ”IQ” som handlade om bodybuilders med textrader som: ”…tar sig fram som sina kusiner på Zoo. Han kan inte tugga bubbelgum och gå på en gång…”
Föreställ er att byta ut muskler mot kön, sexuell läggning, hudfärg eller fetma.
(Det ironiska är att en av världens smartaste personer med ett IQ på 200 var en bodybuilder och dörrvakt från arbetarklassen…)

Man skulle kunna göra det enkelt för sig genom att säga att rädslan för muskler i Sverige handlar om rädslan för utpräglade biologiska kön. Att man i Sverige helt enkelt premierar androgynitet. Men det stämmer inte. Det är möjligtvis ett moralistiskt korrekt svepskäl för att acceptera muskelhat.
För av de kroppsbyggare jag känner är det kvinnor som drabbas hårdast av den strukturella muskelfientligheten.
”Är du en kvinna eller en man?” är en fråga som en kvinnlig bodybuildingbekant ofta får. Så fort hon går utanför sitt hem börjar människor peka på henne och ibland ropa att hon är äcklig och att det ”inte är kvinnligt” att se ut som hon gör. Att som kvinna i Sverige vara starkare och ha större muskler än 95 procent av männen är uppenbarligen oerhört provocerande.

Jag frågade henne om det inte är så överallt i världen.
”Nej. Det är bara i Sverige som reaktionerna är så extremt negativa. När jag är i Los Angeles, Istanbul eller Tel Aviv till exempel så gör folk tummen upp. Människor berömmer mig för det hårda arbete som ligger bakom min kropp. Men i Sverige hatar man allt som är fysiskt annorlunda. Här ska alla vara lagom.”
Detta har jag hört från flera kroppsbyggare och man kan ju undra vad det är i Sverige som gör oss till ett av de mest muskelfientliga länderna i världen?