Som skåning som bott hela mitt liv längs samma Pågatågssträcka har jag alltid haft ett romantiskt förhållande till Danmark. Barndomens rökmuggiga färjeturer där det köptes konstigt godis – Tic Tac och plåtburkarna med hårda bruna karameller med ett tjockt lager florsocker på – och som tog oss till nöjesfält där vuxna drack öl öppet utan att vara fyllegubbar! Ungdomens smuggelraider med 999:an, en buss som via Dragörfärjan förde oss till Köpenhamn och gav stora möjligheter att gömma undan flaskorna. Vuxentidens dagsturer till Christiania, där män med grå skäggflätor och Bob Marley-tatueringar och klätterställningar hopsvetsade av skrot påmint oss om att det finns andra sätt att leva.
Jag tror inte att det spelade nån roll var man stod politiskt, om man var helhjärtad förespråkare för det myndiga Sossesverige eller stolt skattesmitare: Danmark var en sorts andningshål. En frizon. Där knäppte man upp översta knappen och hyggede sig. Där var alkohol och tobak och snabba kolhydrater inte lika farliga. Där smällde man ledigt i sig ett gäng korvar med sånt där rött färgmedel som man tyckte det var bra att Socialstyrelsen hade förbjudit hemma.
I Sverige hade företagsledare stenansikten som Wallenbergarna eller adliga namn som Gyllenhammar. I Danmark hette de Simon Spies: med långa hippieskägg idkade de offentligt gruppeknald med smukke piger. Alla var de på sitt vis att förakta, men dansken var i alla fall festlig. PG Gyllenhammar sjöng Taube i Gäst hos Hagge och sällan har väl underhållning varit mindre underhållande.
Visst frynte man på näsan när man var där, på andra sidan sundet. Människohandeln och misären runt Istedgade var svår att blunda för. Heroinister med såriga hål på armarna var ingen munter syn, även när de hävdade att de skulle ta sig en hyggefix. De skabbiga rackorna och de pumpade skinnvästarna på Christiania upplyste oss om att friheten tydligen har ett pris. Men det motsägelsefulla var en del av charmen. Sverige var konformt och tryggt, Danmark brokigt och spännande.
Det var då det. För några år sen beklagade sig alla Skåneboende regelbundet över att de åkte till Danmark alldeles för sällan. Nu ursäktar man sig att man alls gör det. Eller så upprörs man över att det är så förnedrande att göra det, med id-krav och passkontroller. Det är inte morsomt längre. Inte ett dugg hyggeligt.
Danmark är numera landet där man robbar flyktingar på allt utom tretusen och vigselringarna, där regelverk byggs för att kunna slänga ut så många mörkhyade som möjligt, där ”anständig” har blivit ett skällsord á la ”godhetsapostel” här.
Men mitt i alltihop fortsätter det där landet att fascinera. Hells Angels vill etablera ett klubbhus i Nyborg och på Facebook skriver genast vänner av ordning att de hellre vill ha ett mc-gäng än en flyktingförläggning i staden. Då träder HA:s talesman Jønke Nielsen fram och menar att ”de många välmenande borgarna” inte ska rikta sin vrede mot flyktingarna utan mot ”politikerna i Danmark och andra EU-länder, USA och NATO:s aggressiva framfart i Syrien och Libyen, EU:s handelsbarriärer, oljeindustrins missbruk och förgiftning av Afrikas resurser, samt inte minst den globala vapenindustrins oupphörliga jakt på nya konflikter”.
Jønke Nielsen var en av grundarna till danska Hells Angels i slutet av 1970-talet. Han har avtjänat en handfull fängelsestraff, varav ett för mordet på Bullshit-ledaren ”Makrillen”. Hans officiella profil är knappast den som godhetsapostel.
Så består nånstans bilden av det märkligt motsägelsefulla Danmark ändå.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
