Drygt tio år, två och en halv mandatperiod, tog det för SD att nå nästa pinnhål: en konservativ allians. Ty det är vad det innebär när partiet officiellt släpps in på planen av M, KD och L(!) i och med det nya samarbetet med syfte att strypa invandringen. Med anledning av detta läser jag partiprogrammet, som bland mycket annat innehåller ett intressant textsjok under rubriken ”Sverigedemokraterna och människan”.
När jag läser om partiet på ledarsidor och i sociala medier får jag intrycket att många skribenter inte har fördjupat sig i dessa krior på en tid. Därför kan det vara på sin plats att friska upp minnet. Om människan skriver SD att liberalismen (ja, liberalismen, Sabuni) och socialismen, som så länge dominerat vårt samhälle, betraktar människan som ”i grunden god och förnuftig”, men också ”en konturlös lerklump”, som formas av sin miljö. Det är en dålig kombination, enligt SD, eftersom det dels leder till att man bortser från vårt grundläggande, biologiska behov av att få leva tillsammans med människor som liknar oss (den inbillade godheten förleder oss att ta emot en massa invandrare), dels till att man aborterar foster (för de är bara klumpar).
SD inser att vi i och för sig präglas av vår miljö, men att vi också har en ”nedärvd essens”, såsom till exempel medfödda skillnader mellan män och kvinnor, och att ”en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen”.
Vår medfödda natur innebär enligt SD att ”de flesta människor har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör”. Homogenitet, med andra ord. Om vi nu ska ge SD den legitimitet så många propagerar för är det inte orimligt att vi hela tiden minns vilka deras målsättningar de facto – inte enligt ”fördomar” utan enligt deras eget partiprogram – är. Stämmer deras bild av människans selektiva solidaritet? Och om vi ser oss omkring, både i historia och nutid – är stark nationalism och konservatism, och den typ av samhälle och den globala utveckling det regelmässigt utmynnar i, något vi vill sträva efter?
Man ska ju ”tala sansat” om SD, till skillnad från för tio år sedan då det var accepterat att öppet gråta över vad som sker. Den som gråter eller rasar i dag är inte tillräckligt rationell. Så nu ställer jag frågan helt rationellt och känslokallt: när nu Ulf Kristersson, Ebba Busch och Nyamko Sabuni väljer att böja sig för det här partiet – vill vi som väljare följa efter? Så kan det se ut om man ser till opinionsundersökningar. Men om vi som en hyllning till konservatismen backar några steg. Läser en gång till vad partiet nedtecknat om sina strävansmål. Väcks då inte minsta tvivel?
Jag vill verkligen vädja till alla rationella realister där ute: gå in på SD:s hemsida och läs igen. Läs noga. Frammana bilden av deras drömsamhälle omsatt i praktiken, och de reella, från känslopjunk kliniskt rena konsekvenserna. Ställ sedan frågan till dig själv: vill jag det här?
För övrigt anser jag att eventuellt språktest i svenska bör administreras även till oss ”infödda svenskar”, om det alls ska förekomma. Ordförrådet krymper stadigt på många håll, och jag glädjer mig åt statens kulturråds nya satsning ”Stärkta bibliotek”, för ökad tillgång till litteratur för alla.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
