Jag får frågan efter två dagars nätverksträff med kollegor från hela Sverige. Vi får två minuter på oss att sammanfatta. Dag ett var orolig och turbulent på grund av en förvirrad fråga, energin låg på minus, men under dag två bestämde vi oss för att vi gemensamt skulle reda ut det. 

Vad känner jag? Lättnad, skriver jag först men suddar över. Det är inte den känslan jag tar med. Tillförsikt… Är det förresten en känsla eller bara ett adjektiv, eller ett substantiv? ”Ser fram emot det med tillförsikt.” Vad betyder det, måste googla. Stryk! Hopp? Hopp får det bli. Det bästa blir att vi har bestämt oss för att lösa problemet tillsammans. Klart!

Vem vill börja?  Den skånske kollegan inleder rundan: ”Jag känner mig frustrerad, tänkte jag först säga, men landade på hopp. Och det bästa är att vi ska lösa problemet. Tillsammans.” 

Vi tycker identiskt lika. En annan säger samma sak, och ytterligare en. Till sist landar en nästan enig skara i hopp och glädje över att få lösa ett problem tillsammans. Så klart: Vi jobbar ju med kooperation och självklart tycker vi om att lösa problem tillsammans med kooperativ metod. Vad problemet är spelar mindre roll. Vi fixar det. Tillsammans.

I världen just nu är problemet, som jag ser det, MÖRKRET. Det är mörkt inne i mig. Det är mörkt därute också, november verkar inte vilja släppa taget, fast vi är i advent. December har nog aldrig varit så dyster någon gång. De feta rubrikerna om kris och fara för terror. Näthatet. Och klimatet. Kriget. Och människor som blir snuskigt rika på att ”hjälpa” till och ”bidra” till att hålla med boende och mat för flyktingarna. 

Kooperation kanske inte kan stoppa krig, i alla fall inte direkt, men lösa kriser, det kan den.

Den moderna kooperationen föddes i industristaden Rochdale i England år 1844. 28 vävare vid en bomullsfabrik satsade en pund var och startade en livsmedelsbutik. Problemet kooperativet behövde lösa var att de vanliga butikerna inte alltid hade rent mjöl i påsen, bokstavligt talat. Den egenägda butiken höll ner priserna och efter ett år hade antalet ägare växt till 74 personer och överskottet det året låg på hela 22 pund. Rochdalepionjärerna formulerade sju principer som fortfarande gäller för kooperativa företag. Bland annat slogs fast att ingen medlem skulle ha mer än en röst, oavsett hur mycket den hade satsat och oavsett om det var en man eller kvinna. Ideologin för kooperation är inte partipolitisk alls. Men den utgår från att all ekonomi ska generera vinst för samhället. Alltså: vinst är något fint som tillåter företaget att växa. Tillväxt för ett kooperativ handlar om att anställa fler eller investera i utbildning för dem som jobbar där. 

Kooperationen har genom tiderna löst problem med undermålig mat, dåliga förhållanden för bönder, brist på bostäder eller barnomsorgsplatser eller på telefontäckning på landsbygden där Sveriges bästa fiberbredband växer fram just nu. Jag tror att kooperativa metoder och modeller kan vara ljuset i mörkret. De som flytt hit är ju resurser, människor som kan lösa problem. Tillsammans. Vi behöver ha och visa tillit till alla männi-skors förmåga att hjälpa sig själva. Vi behöver hjälpa människor att hjälpa sig själva. Däremot ska vi inte inbilla oss att det är vi som ska ta hand om människorna som kommer hit, vi ska inte bygga deras hus, men vi kan visa var hammaren ligger.  Jag känner, trots mörkret, ett hopp.  Att vi löser det här. Tillsammans.