En av mina äldsta vänner är psykolog. Av honom har jag lärt mig många saker om det mänskliga tillståndet. Exempelvis att sättet som ”psykopater” porträtteras i populärkultur är helt missvisande för hur en äkta psykopat i det verkliga livet hade varit. En psykopat hade troligtvis inte varit en slipad men känslokall affärsman, som Patrick Bateman vill göra gällande i American Psycho. Enligt min vän hade en riktig psykopat snarare, och jag citerar, ”ätit glass och onanerat hela dagarna”.
Jag hör honom för mitt inre öra när jag befinner mig på vårdcentralen och en vänlig men lätt disträ läkare frågar ”hur känns ångesten, är den krypande eller mer panikartad?”. Min vän psykologen har berättat att det inte riktigt finns någon unison definition av ”ångest” inom vården. Att det tolkas lite olika beroende på vårdinstans. Med detta i åtanke svarar jag doktorn att jag inte vet riktigt, det enda jag med säkerhet kan säga är att då och då griper hopplösheten tag i mig.
Onsdagen den 9/2 togs pandemirestriktionerna bort från det svenska samhället. Dagarna innan det skedde fanns det en uppdämd, nästan högtidlig stämning i luften. Det surrades på arbetsplatserna och i sociala medier om att fira, dra ut på krogen, ha fest. Jag tänker på en av otaliga coronakrönikor som skrevs under de senaste två åren och som jämförde pandemins slut med segerdagen. Krönikören slog fast att pandemin inte skulle att få ett slut i likhet med Tysklands kapitulation, där en signal ljudade en definitiv punkt för andra världskriget. Nej, pandemin skulle gradvis att lossa greppet om världen. Inte med en smäll, utan med en suck.
Mycket riktigt, när den stora restriktionshävardagen inföll skrev tidningarna direkt om nya vågor som skulle kunna komma redan i sommar om det vill sig illa – parallellt med artiklar om att vi kan nå flockimmunitet redan i mars. Detta motsatspar har funnits genomgående i rapporteringen kring pandemin, det är ingenting nytt. Att restriktioner sätts i kraft och hävs är även det inte nytt.
För två veckor sedan utropade statsministern ”Sverige öppnar!” med ett eftertryck som bara kan skapas hos en statschef som precis kommit ur en kris. Jag vet inte om Magdalena Andersson också drabbades av hopplösheten under de gångna två åren. Antagligen. Det jag vet är att många, kanske alla, i min närhet fick sig en dos av den under åren 2020–2022. Jag såg hur branschkollegor blev bankrutta och isolerade, hur småbarnsföräldrar inte längre kunde förlita sig på basal omsorg som förskola. Ungdomar utan framtidshopp. Hur begreppet ”håll i, håll ut” blev synonymt med ”bit ihop” och den naturliga följden av att bestämma sig att stuva undan hopplösheten en dag till.
Att bita ihop i februari är en välbekant känsla. Det är ungefär nu man börjar bli less på vintern. De sista energireserverna tickar på minus. Men varje februari vet man med all säkerhet att våren är runt hörnet och innan man vet ordet av så är det mellan hägg och syrén igen. Världen har genomgått en kris, men nu är pandemins restriktioner borttagna för den här gången. Våren är försiktigt på väg.
En stor behållning med februari i Sverige är att solnedgångarna ofta är vackra och dramatiska. Det beror på jordens lutning såhär års. Medan jag ser på när himlen sveps in i rosa och violett tänker jag på slutet i T.S. Eliots berömda dikt The Hollow Men ”This is the way the world ends. Not with a bang but a whimper”.
