Det första som slog mig var hur mycket de lyckats samla ihop till flyktingarna på så kort tid. Bordet vid centralstationen i Stockholm var fullkomligt täckt av frukt, mackor, vattenflaskor och annat nödvändigt som de syriska flyktingarna kunde behöva. Mot väggen stod det högar med kläder, allt från varma jackor till skor fanns redo för de behövande. En ung kvinna la märke till ryggsäckarna jag hade med mig och frågade om jag kommit för att hjälpa till. Hon berättade att det inte fanns någon organisation bakom det hela utan det bara var privatpersoner som gått ihop. Någon tog med sig ett bord, någon annan startade en grupp på Facebook. Sedan stod de där, hela dagen, tillsammans.
Efter besöket kände jag mig omtumlad och hade gråten i halsen. Allting blev plötsligt på riktigt på ett sätt som det inte är när man ser flyktingarnas öden skildras via tv- och datorskärmar. Att bära med sig något till en insamling som man vet kommer gå direkt till människor som överlevt en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid, det förändrar en. Det påverkar mer än att donera pengar, trots att pengarna behövs lika mycket. Det är något helt annat, att finnas där på plats och välkomna de som flytt krig.
Den pågående vågen av medmänsklighet och aktivism där anständiga människor över hela landet skänker av sin tid och sina resurser för att hjälpa flyktingar är enastående. Den har lyckats luckra upp murarna av cynism som många av oss satt upp. Det gick så fort dessutom, jag kan knappt tro det. På bara några dagar var det som att hela samtalet i Sverige förändrades. Vi gick från apati till aktion, från att konstant spela på fascisternas planhalva till att få samtalet att handla om faktiska lösningar och krav på bättre flyktingmottagande.
Det finns många skäl till att den nya flyktingrörelsen vinner mark och engagerar så många. Kriget i Syrien och ödet för människorna som flyr därifrån har efter många år äntligen lyckats tränga sig in i våra sinnen. Vi har sett det som något långt borta, något vi inte berörs av, men nu har vi flyktingarna här och förstår allvaret mer än vi tidigare gjort. Det handlar också om att vi fått nog. Efter år av misslyckade anti-rasistiska kampanjer och ett ständigt ökande fascistparti har svenskarna sagt ifrån. Tidigare har den energin inte lyckats fångas upp och kanaliseras in i något omedelbart, utan fastnat i det partipolitiska maskineriet. Men nu kan vem som helst, var som helst, hjälpa med en solidarisk gest och se direkta konsekvenser av sitt agerande.
Jag tänker tillbaka på de som stod runt bordet vid centralstationen. Det var kvinnor i niqab bredvid en manlig präst som höll i skyltar med ”Refugees welcome”. Det var unga och gamla, med utseenden som vittnade om ursprung från hela världen, fattiga som rika. I den nya flyktingrörelsen finns plats för alla och det finns något för alla att göra. Det är nu Sverige visar vad internationell solidaritet betyder i praktiken.
Vi tänker inte vänta på politiker och tyckare, det svenska folket har genom sitt agerande redan sagt sitt. Flyktingar välkomna!
