Krönika. Linda Skugge.

2020-06-12 10:35
Puffetikett
Dagens ETC

Den långa essän jag skriver kommer att såra dem jag tycker om

Vi sitter alla fast. Vi berör aldrig någon annan. Hur mycket vi än vill och kämpar når vi aldrig fram. Blir aldrig förstådda.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Kanske blev jag konstnär för att jag ville berätta men misstrodde mina ord. Jag litade däremot på skulpturen. (–) Jag litade på skulpturen, för den gör inget anspråk på att äga sanningen utan glider undan benämningar.”

Så skriver konstnären Johanna Gustafsson Fürst i den vackra gröna boken som hör till hennes utställning ”Ympa orden, piska min tunga” som jag gick och såg på den nya konsthallen Accelerator alldeles innan covid kom och lamslog hela kulturen.

Jag kommer att tänka på det när jag många veckor senare, en strålande vacker försommardag, ensam besöker Carl Eldhs Ateljémuseum där textilkonstprofessorn Bella Runes Kool Aid-färgade spiralformade garnverk slingrar sig kring de vita gamla skulpturerna och bysterna. 

Jag har sökt mig till utställningen för att dess titel – ”Skendöd” – slår an något djupt inne i mig. Och för att Bella Rune har låtit gjuta av armen från Carl Eldhs staty föreställande August Strindberg, för att sedan foga samman ett antal av dessa muskulösa lemmar i ett slags cirkel där en väv av trådar gör så att armarna aldrig möts, aldrig får tag i varandra. Rörelse. Men på samma gång så förtvivlat fastlåst. Precis som livet själv. Vi sitter alla fast. Vi berör aldrig någon annan. Hur mycket vi än vill och kämpar når vi aldrig fram. Blir aldrig förstådda. Blir aldrig förlåtna. Får aldrig nåd. Får aldrig vila. Får aldrig frid. Får aldrig ett avslut. Så att vi kan börja på något nytt. Där luften är rensad och alldeles klar och lätt att andas. Där syret är så nytt och gott att lungorna skriker efter det. Men vi sitter alla fast i Bella Runes garntrassel. Vi är alla skendöda. Det är kört. Livet är meningslöst.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Sedan kommer jag att tänka på det som Kate Zambreno skriver i essäsamlingen ”Screen test”. Det där om litteratur kan vara ett självmordsbrev, ett kärleksbrev, ett manifest, ett klagomål. Om konst inte bara är ett sätt att undersöka utplåning utan även ett sätt att överleva. Hon skriver: ”One cannot be outside everything, always outside: to be outside something is always to be inside something else.”

Med hjälp av en app kan jag bokstavligen träda in i Bella Runes virtuella skulptur som jag väljer att placera framför den doftande syrenhäcken i ateljéns trädgård och då händer något. Jag sträcker fram handen och blir ett med skulpturen. Jag litar på skulpturen. Jag känner mig så sorgsen. Varför är jag så ledsen? Beror på det på att jag är ensam? På felbeslut? På att jag trots att jag är inne i skulpturen ändå befinner mig utanför. 

Jag tänker på den långa essän jag skriver och som jag vet kommer såra dem jag tycker om. Jag tänker på att jag måste träda in i det allra svåraste för att nå ut. På att det sista jag får överge är det som känns jobbigt. Alla böcker jag läser som flykt. På dörrarna som aldrig går att stänga i mina drömmar. På att mitt undermedvetna säger åt mig att sluta. Att inte lämna ut mig. Att jag behöver ett skydd. En dörr som går att stänga om mig. Jag behöver gå in i skulpturen, låta den omsluta mig, som ett pansar. Jag måste lita på skulpturen. På att den ser mig och skyddar mig. 

Håkan Nilsson skriver i sin text om Bella Runes ”Skendöd” att ”allt bär alltid på något mer. Det abstrakta är det vardagliga. Det materiella är det relationella. Det fysiska är det virtuella. Denna världs oläsbarhet. Allt dubbelt.”

Men när jag står där inne i Bella Runes skulptur inser jag att det virtuella är det fysiska. Det virtuella är det enda vi har. Det som vi alltid bär med oss i form av ensamhet och längtan.

Vi måste lita på skulpturen. Som är virtuell och omsluten av det trassel som vårt liv består av.

Plus & minus

Plus: Mark Ruffalo i HBO-serien ”I know this much is true”.

Minus: Ytterligare en sommar ensam i en förortslägenhet.