Ibland får jag en mental spärr som gör att jag inte får någonting gjort. Det är märkligt hur hjärnan fungerar och hur den kan lägga krokben för en, trots att jag ändå är en hyfsat ”normal” person. När jag gick på universitetet så var spärren som värst. Jag har hoppat av och på så många gånger att jag har tappat räkningen och till slut lämnade jag inte ens in uppsatsen trots att den nästan var färdig. Jag bara reste på mig och gick. I flera år hade jag en sjuk ångest över att jag aldrig tog examen då jag har ett akademikerkomplex av rang. Sedan en dag så vaknade jag upp och ångesten var borta. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde det, kanske det faktum att jag insåg att allting har löst sig rätt bra ändå. Livet är inte en rak linje för alla.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag har börjat anamma filosofin att om jag inte kan påverka ett skeende så är det ingen idé att gräma sig över detta eller må dåligt. Jag tar nya tag och trycker mig igenom skiten. Men det är klart att känslan dyker upp ibland i andra sammanhang. Jag har till exempel väldigt svårt att få till den här krönikan. Jag har i flera dagar bollat idéer med mig själv och andra, påbörjat fem–sex olika texter och sedan halvvägs känt att det är uselt och börjat på nästa. Det är nästan så att jag vill att tåget jag sitter på i detta nu ska spåra ur. Jag tar hellre en katastrofal olycka som kan leda till ond bråd död än skriver en rad till på den här texten. Men jag har som sagt blivit bättre.
Jag som så många andra lider av ett orimligt behov av att allting ska vara perfekt. Detta har genom åren lett till att jag inte lyckats avsluta saker. Än värre är att det till och med lett till att jag inte påbörjat saker. Flera år senare sitter jag surt och ser på när andra gör det ”jag” kom på. I flera år höll jag igen. Sedan en dag hamnade jag på scen och drog skämt. Jag hade tittat på så mycket standup och tänkt att ”det där kan jag göra bättre” och plötsligt stod jag där. Jag kan knappt titta på inspelningen från mitt första gig, men jag gjorde det och den känslan jag upplevde har fått upp mig på scen om och om igen, även när jag inte har varit på humör.
I mars fick jag och min vän Viktor en idé om att vi skulle ses varje tisdag och komma på något kreativt. Vi började kalla det för kreativa tisdagar och en gång i veckan så träffas vi för att spåna på idéer. Många gånger har det varit en ursäkt för att dricka öl mitt i veckan, men vi har hållit det väldigt kontinuerligt. Just genom att hålla det kontinuerligt så har vi lyckats klämma fram både standupskämt, krönikor och en idé till en kortfilm och plötsligt gör vi allt samtidigt. Min vardag andas inte kreativitet, försäkringsbranschen är inte den sexigaste av branscher men genom att utveckla min kreativa sida har jag även blivit bättre på mitt jobb. Jag mår oerhört mycket bättre av att våga göra saker även om det kanske blir halvdant. Sedan har det visat sig att det har blivit rätt bra ändå.
Det här är inte menat att vara en peppande text med en universallösning för hur man kan bli bättre på sitt dagjobb genom att dricka öl och skriva skämt om pandors sexuella preferenser, eller hur man kan överkomma sin ångest genom att bita ihop och köra på. Jag är varken psykopat eller livscoach. Men vad jag har lärt mig av mina erfarenheter är att när man väl påbörjat saker så tenderar det att rulla på och det blir mer och mer och roligare och roligare. Plötsligt så har man sagt upp sig från sitt jobb.
Nu har jag en helt annan typ av ångest i stället och jag är livrädd. För hur osexig försäkringsbranschen än är så är det en trygg bransch. Men som en annan kompis sade: ”Trygghet är den lägsta formen av lycka”. Han hade nästan kunnat ha Carpe diem tatuerat i ryggslutet men han har ändå en poäng. Sedan finns det tusen former av olycka men jag tänker att det säkert blir rätt bra ändå.
