Felicia Mulinari: Den koloniala amnesin flödar på demonstrationer mot Fort Europa

Jag sväljer min kluvenhet och lyssnar på Löfvens tal, i vilket han berättar sagan om Europa, som efter andra världskriget bildade en allians för att aldrig mer låta våldet, nationalismen och gränserna segra igen. Tragedin är inte över: poliser jagar flyktingar, låser in dem i trånga utrymmen, och fortsätter tvinga dem att korsa de dödens hav som gränserna har gjort vattnet till. Ändå har farsen redan börjat, en fars där alla de som är ansvariga för den rasistiska och omänskliga politik som både Sverige och Ungern bedriver, skall sälla sig i talarstolen och säga att döda människor, det sker minsann inte i Europas namn. Kanske inte döda människor, men vapenexport och soldater. Kanske inte döda människor, men utvisningar och förvar. Kanske inte döda människor, men Dublingförordningar och stängsel. 

Min klump blir större och tillsammans med alla andra som också sätter den glada jippoaktiga stämningen i halsgropen börjar jag skrika hycklare, hycklare åt de som talar. En kvinna kommer fram till oss, arg över att vi förstör stämningen, att vi hindrar det enligt henne demokratiska samtalet. Och aldrig har någon gett en sannare beskrivning av demokratin, en demokrati, likt samlingsregeringen under andra världskriget, där vänsteralternativ förnekades (och fortfarande förnekas). En demokrati där sjuka barn som saknar pass riskerar att bli utvisade i demokratins namn, för att det i demokratins namn har beslutats att de apatiska barnen simulerar.