Min eufori över att ha fått tag i Depeche Mode-biljetter till världsturnéns premiär i Stockholm blandas snart med vrede och en missunnsam knuten näve i fickan. Ståplatsbiljetten, som åtminstone i fantasin gav mig en plats längst fram vid scen där jag skulle ha total och konstant fjortishängiven blick på Dave Gahan, Martin Gore och Andy Fletcher, visar sig snabbt vara en andraklassbiljett för en plats bakom ett stängsel cirka 20–30 meter ifrån scenen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Längst fram, där jag borde ha stått, står nämligen alla med Golden Circle-biljetter. Jag ryser av obehag. Förutom det fåniga i att använda engelska för att beskriva biljettypen är det obegripligt var den där gyllene cirkeln egentligen ska uppenbara sig på arenagolvet. Vad den är till för är värst av allt och helt uppenbart – att skilja dem med mycket pengar från dem med lite pengar.
Att gå på kulturevenemang över huvud taget är inte till för vem som helst. En konsertbiljett till en större arena kan kosta mellan 500 och 2 500 kronor. Min biljett till Depeche Mode kostade 635 kronor och när Thåström kommer till Flygeln i höst ska man kunna avvara 530 kronor. Det är inga ovanliga summor, men långt ifrån alla kan betala så mycket för ett par timmars underhållning, särskilt inte om det motsvarar ett par dagars hål i matkontot.
Med varje cell av min kropp stör jag mig fördärvad på att det överallt måste göras skillnad på folk och folk. Golden Circle fungerar på samma sätt som den skrattretande lilla gardinen mellan ekonomi- och businessdelen på mindre flygplan. En avskiljande signal om att framför gardinen/stängslet finns en sorts folk och bakom finns en annan. Jag har sett absurda exempel på denna statusmarkör, inte minst på flygplatser, där jag en gång såg ett par från businessklass åka i en särskild liten transferbil ett par meter framför oss andra i den stora bussen. ”Varför åker de själva?” frågade mina barn. ”Därför att vissa människor vill visa att de har mer pengar än andra” svarade jag i brist på bättre förklaring.
Under Depeche-spelningen försöker jag undvika att blänga på dem som rör sig bekvämt i den inhägnade platsen framför scen. Don’t hate the player, hate the game, påminner jag mig. Inombords mantrar jag frasen ”Where’s the revolution, come on, people!” och fantiserar om enad kamp, att ingen går på vi-mot-dem-tricket med gyllene cirkel-biljetter på nästa spelning. Kanske är det en viktig, om än smal, klasskamp jag lägger ner alldeles för mycket tankeverksamhet på. Kanske är jag bara självupptaget bitter för att någon annan med tindrande ögon står vid Dave Gahans fötter medan han med darr på rösten sjunger ”Stripped”, när det faktiskt borde vara jag.
