Hanna Strid: Den fördrivna slutar aldrig längta

I oktober 2025 är det fortfarande svensk sommar i Libanon. Jag och en ung palestinsk väninna som vi kan kalla Nora sitter på en uteservering i Beirut och dricker iste och lemonad. Vi har pratat klart om vapenvilan som precis trätt i kraft i Gaza. Nora berättar om ett jobb hon nästan fick. De sa att hon var den bästa kandidaten och att de ville erbjuda henne jobbet.

Hon var överlycklig. Arbetsuppgifterna var spännande, lönen dubbelt så hög som den hon tjänar på en organisation i samma palestinska flyktingläger hon vuxit upp i. 

Men rekryteraren betedde sig plötsligt märkligt undvikande. 

– De sa inte varför de drog in erbjudandet. Men jag fattade att det var för att jag är palestinier.

Det finns tolv palestinska flyktingläger i Libanon. Första gången jag satte min fot i ett av dem var i september 2017. I Shatila i Beirut är gränderna trånga och husen har vuxit på höjden över decennierna. Inne i ett dunkelt vardagsrum berättade en gammal kvinna om det förlorade paradiset Palestina och ett liv i flyktingskap. Hon avslutade med att halvt skrika, halvt sjunga: ”Falestin, Falestin, Falestiiiin!” – Palestina, Palestina, Palestiiiina. 

Sedan Gazakriget bröt ut tänker jag ofta på hennes sång. Den åldrade kvinnan förkroppsligar för mig vad ”den palestinska kampen” handlar om – bortom vapen och våld. 

Det palestinska folket har varit flyktingar sedan 1948, året då Israel bildades. Sedan dess har frågan om Palestina varit ett öppet sår. 

På 1990-talet hoppades många att såret skulle läka. Osloprocessen skulle bana väg för en framtida palestinsk stat. Palestinska myndigheten grundades och palestinierna fick ett visst självbestämmande. 

Men de svåra frågorna sköts på framtiden. Resultatet blev ökat förtryck, ockupation och bosättningar. Efter Osloprocessen har andra intifadan och flera krig utspelat sig. 

Läs fler artiklar av Hanna Strid:

Gazabarnens kirurg: ”Vi kommer följa barnen i många år”

De överlevde Gaza – nu behandlas barnens svåra krigsskador i Beirut

Kitimbwa Sabuni: Därför försvarar jag Hamas

Diplomater, affärsmän och Tony Blair kan ta över Gaza

Syriens enda kvinnliga minister ska få det sargade landet på fötter igen

Palestinierna har försökt uppnå frihet och självbestämmande på flera olika sätt. År 2018 arrangerades fredliga gränsprotester under namnet The great march of return. Israel svarade med våld. Amnesty International kallade skadorna ”extrema”.

Som palestinier har du inte någon möjlighet att uppnå din frihet

Jag ringer upp Abdaljawad Omar, lektor i kulturella studier på Birzeit university utanför Ramallah på ockuperade Västbanken, för att fråga om hur det palestinska motståndet har förändrats under åren. Han säger att Israels agerande mot de fredliga gränsprotesterna 2018 är ett ”bra exempel” på varför palestinier tar till våld. 

– Som palestinier har du inte någon möjlighet att uppnå din frihet, säger Abdaljawad Omar, som själv är palestinier.

När jag pratar med Abdaljawad Omar i december 2025 är det över 26 månader sedan kriget i Gaza bröt ut. Det är drygt två månader sedan den skakiga vapenvilan trädde i kraft och min unga vän Nora i Libanon inte fick jobbet hon ville ha på grund av att hon är palestinier. Sedan vapenvilan trädde i kraft den 10 oktober har över 380 palestinier dödats.

Israels krig mot Gaza utgör folkmord, enligt flera människorättsorganisationer och experter. Tidigare i december konstaterade Amnesty International att Hamas attack mot Israel utgjorde brott mot mänskligheten. Båda sidors våld har varit brutalt. 

Hamas ser attacken som en del av kampen för självständighet och en reaktion på Israels ockupation. Sedan kriget bröt ut har stödet för Hamas ökat. 

– Idag känner alla till den palestinska saken och vi har stöd över hela världen. Samtidigt vet man vad ockupation innebär. Så var det inte förut. Därför uppnådde vi målen, som en del av vår pågående kamp, sa Hamas Libanonrepresentant Ahmed Abd al-Hadi i en intervju med Dagens ETC i november.

På frågan om det ”var värt det” svarade han klart och tydligt ja. Trots över 70 000 dödade palestinier.

Den så kallade vapenvilan i Gaza håller ännu. Planen just nu är att Gaza ska styras av 15 palestinska teknokrater, under överinsyn av en internationell ”Board of peace”, som ”alla” vill vara en del av – enligt USA:s president Donald Trump. Säkerheten ska en International stabilisation force (ISF) som fått sitt mandat från FN:s säkerhetsråd ansvara för.

Hittills har det palestinska folket haft mycket lite inflytande i planerna som smids. Den 29 december ska Israels premiärminister Benjamin Netanuahu träffa Trump i Vita huset eller Florida för att prata om fas två av vapenvilan och ”möjligheter till fred i regionen”.

Hamas, som är den största gruppen i Gaza, har sagt att de är villiga att ge upp makten. Men de kommer inte låta sig avväpnas. 

– Det finns fortfarande bosättningar och ockupation, vi måste ha vapen, enligt Hamas Libanonrepresentant Ahmed Abd al-Hadi. 

Senare har chefsförhandlaren Basem Naim sagt att de – kanske – kan ge upp vapnen. Men bara om en politisk process för en palestinsk stat inleds. 

Israels ledning är å sin sida också tydliga: de kommer inte acceptera en palestinsk stat. Och trots amerikanska påtryckningar, är det osäkert om de ledande politikerna i Israel faktiskt vill avsluta kriget. Klyftan är djupare än någonsin.

Abdaljawad Omar kallar kriget i Gaza för en ”historisk uppgörelse” som kommer att forma politiken i framtiden, för palestinierna men också för regionen i stort. Frågan är hur.

När jag frågar om det palestinska motståndet kommer radikaliseras ytterligare i och med Israels folkmord, säger Abdaljawad Omar att det är ”fel fråga”. 

– Jag tycker inte det är ett så radikalt alternativ att göra motstånd. Det är problemet med den här frågan. För oss palestinier handlar det inte om radikalisering. Jag tror det här är en sak som måste förändras. Problemet med extremism och radikalisering finns främst i det israeliska samhället, som accepterar folkmord. 

Världen skickar en signal om att Israel kommer undan och att vi palestinier måste fortsätta lida.

Israels makt är jämfört med palestiniernas asymmetrisk och utan västvärldens vapen och stöd hade folkmordet i Gaza inte kunnat ske, fortsätter han.

– Världen skickar en signal om att Israel kommer undan och att vi palestinier måste fortsätta lida. Och då finns det inte några alternativ annat än att ta vårt öde i egna händer. Våld är det enda språk ockupanterna förstår.

Enligt Abdaljawad Omar har det palestinska folket två val: att kämpa emot eller ge upp. 

– Och säga ”det här är ert land” och ge oss av. Men tyvärr är det inte någon som vill ha oss.

Att vara palestinier är ”som ett virus”, sa Ayya, en ung palestinsk kvinna som jag träffade i Libanon våren 2024. Viruset har spridit sig över generationerna. Minst fyra, fem generationer palestinier har vuxit upp som statslösa. Enligt en FN-resolution från 1949 ska de få återvända ”så snart som möjligt” och ”kompenseras för sina förluster”. För palestinier utanför Gaza representerar Gazaborna styrka och framtidstro. ”De är vårt hopp om att kunna återvända,” sa Zaher, en äldre palestinsk kvinna i januari 2025. Hon har aldrig satt sin fot i Palestina men längtar dit varje dag. 

Känslan är inte unik för palestinier. Andra folk som fördrivits eller saknat ett eget land, som det judiska folket före Israel, har vittnat om liknande längtan.

Precis när den här texten håller på att avslutas attackerar två beväpnade män ett firande av den judiska högtiden Chanukkah i Sydney, Australien, i ett fruktansvärt, antisemitiskt terrordåd. En far och en son, Sajid och Naveed Akram, dödade 15 personer. Bland dem en tioårig flicka och en Förintelseöverlevare. 

Ännu fler hade kanske kunnat dödas om inte en först okänd man hade ingripit. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu kallade det ett ”judiskt hjältedåd”. Mannen identifierades sedan som Ahmed al-Ahmed, en syrisk-australiensisk medborgare med rötter i Idlib i norra Syrien. Enligt kusinen Mustafa al-Ahmed är han från en muslimsk bakgrund. 

I september erkände Australien Palestinas självständighet. Att erkänna Palestina har ”eldat på antisemitism” och ”belönat Hamas”, enligt Netanyahu. Världen måste våga säga att han har fel – det är inte en palestinsk stat som göder antisemitismen som sprider sig som ett gift världen över. Jewish voice for peace skriver efter attacken i Sydney att ”lektionen är, återigen, tydlig: Vår säkerhet hänger ihop”. 

Jag hoppas att 2026 blir det första året på länge med mindre hat, våld och rädsla. 

Och att Gazakriget inte har varit helt förgäves.