Frida Röhl: De riktigt lyckliga ögonblicken har varit när jag förlorat mitt ego för en stund

Det var en kall vinter för många år sen. Jag och min vän hade bestämt oss för att bli volontärer i Klara kyrka i Stockholm. Vi skulle dela ut soppa till människor innan de fick sova i kyrkan. Det var ett stort antal kristna samfund som gått samman för att hjälpa papperslösa med tak över huvudet under vintern. 

Innan vi kom dit hade vi fått ett sms med lite information om kvällen och en fråga om vi kunde köpa med oss ett paket kaffe och mjölk. När den lilla sidoingången till kyrkan öppnades var människor redan i full gång med att förbereda kvällens mat. Vi fick snabbt varsin uppgift. Jag lämnade över kaffepaketet och mjölken och frågade vem som skulle ha kvittot. Då tittade mannen från församlingen på mig och sa försiktigt att ”här hjälps vi åt”. Jag kände mig lite dum, självklart hade jag råd att betala ett paket kaffe och en liter mjölk, det var mest av någon slags vana jag trodde att någon stod för alla kostnader.