I tidernas begynnelse då jag pluggade genusvetenskap fick vi lära oss om de feministiska idéströmningar som varit mest tongivande. Det rörde sig om liberalfeminism, marxistisk feminism, radikalfeminism och queerfeminism. Idag har även avarten varumärkesfeminism fått fäste bland semi-­offentliga profitsugna skuggfigurer.

Genom att kalla sig feminister vill influencers genom sociala medier kränga alltifrån fillers till porrfilter. Det är inte bara de, utan mutationen sträcker sig även till debattörer, föreläsare och skribenter. Varumärkesfeminismen är förkastlig. Dock, notera: jag är aggressivt ointresserad av enskilda individer som ena dagen fräser ut floskler om self-care, och andra dagen gör reklam för Restylane-krämare. Det är nämligen helt konsekvent och handlar om att sälja i båda fallen.

Det som utgör den blöta filten på hela feminismen som kritiskt perspektiv och idé är varufiering och individualisering. Idag är det meningsfullt att kalla sig feminist, samtidigt som det är kommersiellt gångbart. Så ska det inte vara. Alla de klassiska strömningarna innehåller en implicit kritik av hur kapitalism fungerar i det vilda. Till och med inom liberalfeminismen, där man ser på frågor som exempelvis olika uttag av föräldraledighet som ett utslag av att kvinnor tjänar sämre än sina manliga partners. Alla riktningar är inte för ett avskaffande av kapitalism men samtliga är emot ekonomisk exploatering.

Så, antingen är feminismen meningsfullt formulerad kritik, eller så kan den säljas välpaketerad som del av en egenföretagares personliga varumärke i samarbete med något aktiebolag som mördar barnarbetare i tredje världen. Därför är varufierandet av feminismen en direkt motsättning till dess egentliga innebörd. Oavsett vilken skola man frågar.

En vanlig invändning mot mitt sågande är att det väl ändå är bra med exempelvis influencers. De når ut till personer som annars inte hade kommit i kontakt med feminismen. Men kommer man i nådens år 2020 inte i kontakt med feminism förutom via hashtagen #girlboss så lever man i total radioskugga. I så fall: jag beklagar. Problemet med den typen av feministiska influencers och feminism som varumärke är att det går ut på att allt samlas i personen, individen. Det är hon som är intressant, oavsett om hon för närvarande ägnar sig åt feminism eller åt preussiskt lerduveskytte.

Så länge Täby-blodsugare som Fredrik Reinfeldt vägrade kalla sig feminister stod jag stadig i min tro. Vacklade aldrig. Jag har kunnat lägga mig om kvällarna tryggt förvissad om att ordet betyder någonting. Men då H&M säljer t-shirtar med trycket ”The future is female”, som tillverkas i sweatshops där kvinnor sliter större delen av dygnet för korvören, osäkrar jag mitt tvivel. Eller när Instagram-personligheters egna åsikter basuneras ut som en del av ett samhällsomfattande feministiskt projekt. Då undrar jag om vi kan kalla oss för samma epitet.

Ord betyder saker. Den sortens feminism jag tror på kan inte samexistera med en kommodifierad, varufetischiserande feminism, för att tala med Karl Marx. Den kan inte heller förkroppsligas i en individ. Den måste betyda motstånd för att vara meningsfull. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.