Kampanjens ”Yes, we can” var ett hoppingivande slagord. Men väl i Vita huset konfronterades Obama med verkligheten. Han ärvde krigen i Irak och Afghanistan och mottog ett USA som befann sig i djup ekonomisk kris. Dessutom var republikanerna allt annat än samarbetsvilliga och när de 2014 tog över kongressen försvårades läget ytterligare.
Obamas åtta år som president var inte utan vinster. Hans Affordable Care Act var antagligen den främsta. Men de stora omvälvande förändringarna uteblev. Det som hade börjat som en lyrisk nyårsbal liknade mot slutet en avslagen efterfest.
I delar av världen har Obamas rykte länge varit kört i botten. Han är känd som drönar-presidenten för sin entusiastiska utökning av militärens användande av obemannade luftfarkoster. Vapen som dödat hundratals, möjligen tusentals, civila i Pakistan, Libyen, Somalia och Jemen.
För andra, främst i Syd- och Centralamerika, är Obama ökänd för sina rekordmånga utvisningar. Fler deporterades under hans tid än någon annan presidents.
Men de senaste åren har även hans mest lojala bastion, svarta amerikaner, i högre utsträckning börjat sålla sig till hans kritiker. Särskilt bland de unga och mer radikalt lagda.
Under 2014 års protester i Ferguson, i samband med polisens dödsskjutning av 18-åriga Michael Brown, kritiserades Obama för sitt tafatta agerande och sin icke-befintliga sympati för de demonstranter som orsakade materiella skador. Liknande kritik framfördes året efter, när Baltimore exploderade efter att 25-åriga Freddie Gray dödats i polisens förvar.
2016 underströk Obama visserligen NFL-spelaren Colin Kaepernicks rätt att knäböja under nationalsången, en protest mot polisbrutalitet, men uppmanade honom samtidigt att tänka på den smärta hans ställningstagande orsakade de militärfamiljer som förlorat barn eller partners i krig. Och avslöjandet om att han hade en avgörande roll i att få spelarna att avbryta augustis historiska NBA-strejk, även den en protest mot polisbrutalitet, blev en besvikelse för de som såg potentialen i en långvarig aktion.
I USA behandlas ex-presidenter med större vördnad än våra före detta statsministrar. Detta, i kombination med kändisskap och fortsatt politisk tyngd, har gjort att ex-presidenter kan fortsätta spela en viktig roll. Obama ses därför ännu som en oerhört mäktig röst för den svarta kampen. Men enligt kritiker har han inte levererat.
Det senaste uttalandet i raden som fått mothugg kom i början av december, när Barack Obama medverkade i Snapchats ”Good Luck America”. Där ifrågasatte han demokratiska politikers användande av Black Lives Matter-termen ”defund the police” och argumenterade att uttrycket skrämmer bort potentiella väljare. Omedelbart höjdes kritiska röster. De menade att Obama återigen misslyckades med att stödja progressiva rörelser och reducerade en politisk policy till, i hans ord, en ”snappy slogan”.
Barack Obama åtnjuter fortfarande skyhög popularitet i många läger tack vare hans outtömliga karisma, som det i Trumps skugga är särskilt frestande att charmas av. Men hans senaste uttalanden visar på en framväxande dissonans mellan Barack Obama och USA:s progressiva svarta ungdom.
För övrigt: Vill du ha ljusterapi utan att behöva uppsöka en klinik? Lyssna på Wizkids ”Made in Lagos”, ett av årets bästa album.
PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
