Karriärcoachen förklarar att chefen egentligen inte vet vad vi gör på jobbet och att vi kan använda det som ett förhandlingsargument. Berätta för chefen vad du gör om dagarna, säger coachen, och förhandla sedan till dig bättre villkor på jobbet. Lyckas du inte är du en dålig förhandlare. Det lät lite som scientologikyrkan, att om du blir sjuk är det för att du inte är tillräckligt stark i din gudstro. 

Plånboken nämner avtalsrörelsen liksom i förbifarten och som en anledning till varför vi kan behöva coachens råd. Kanske Plånboken inte tycker att kollektivet behövs, eller så ser de inte kollektivet längre för alla uppblåsta egon som ställt sig i vägen.

I DN läser jag att akademiledamot Horace Engdahl i en av sina aforismer uttrycker avsky över människor med dålig ekonomi. Höjdpunkten är när dessa ”dagdrömmande våp” faller i gråt inför högar med obetalda räkningar. Horace Engdahl tycker TV3:s Lyxfällan är ”ett väldigt uppbyggligt program”. Men säger akademiledamoten verkligen det här, eller står det bara i hans nya bok? Journalisten verkar inte tycka att det är lika häpnadsväckande som jag. Det passerar bara som utropstecken i texten.

Men hela vår kultur bygger ju på att vi ska konsumera, att hjulen ska snurra. Varför inte göra en tv-serie om alla överkonsumerande höginkomsttagare? Skulle inte det vara underhållande att se dem brista ut i tårar inför åsynen av vilka usla arbetsförhållanden det är på fabrikerna som syr upp märkeskläder. Eller att få se dem våndas när de inser hur mycket rent dricksvatten som slösas bort för att hålla alla världens golfbanor i topptrim. Vore inte det lika ”uppbyggligt”?

I december satt en ”rikedomscoach” i morgonsoffan på TV4 och förklarade hur vi alla borde göra våra barn till miljonärer. Förutsättningen är förstås att vi har mer pengar än vi behöver och därför kan spara pengar till barnen. I en indexfond, föreslog coachen. Coachen förklarar att det är viktigt att lära barnen om pengar, att ge dem ekonomiska ”muskler”. Varje coach har sin egen mirakelmedicin och medierna hjälper dem okritiskt ut till stugorna. 

Men när du sedan sitter där och ska förhandla med din chef, tänk om då chefen också ser på tv och påstår att du överkonsumerar? Chefen kanske tycker att du har en bra lön och menar att det är din egen upplevelse att lönen är låg. Kallar dig för dagdrömmare. Hur ska du kunna förhandla om chefen inte heller bryr sig om ifall du stannar kvar på jobbet eller inte? 

När du sedan får stressrelaterade sjukdomar eftersom du tvingas ta flera deltidsjobb för att kunna försörja dig, förklarar chefen att det där är din egen upplevelse och rekommenderar en stresshanteringskurs. Ifrågasätter du det hela kanske chefen känner sig kränkt och börjar prata om illojalitet. Hoppsan. Vad säger coachen nu?