Rojin Pertow: Därför ska du inte hitta dig själv

Jag var kring åtta år gammal då insikten grep tag i mig: allting kommer att ta slut, därför spelar ingenting någon roll. Det var inte formulerat exakt så i min barnhjärna men jag minns det väl. På väg till skolan en sensommarmorgon, lagom septemberkylig, bredde en till synes oändlig gräsmatta ut sig framför mig. Den pågick tills den mötte blekblå himmel i horisonten. Ingenting utom grönt gräs åt alla håll.

Sedan dess har känslan av att vara obekväm med existensens villkor utkristalliserat sig allt tydligare. Den här tiden på året har jag dessutom en stor del av Sveriges arbetsföra befolkning med mig. Åtminstone om man ska tro Kristofer Ahlström i DN (22/8), som menar att "laptopklassen", alltså olika typer av högre tjänstemän, är de som känner att deras jobb är minst viktiga och mest meningslösa i samhället. När dessa nu kommer tillbaka till de digitala gruvorna efter semestern blir känslan oerhört påtaglig. Så pass att många kan välja att sadla om till att bli trädgårdsmästare eller finsnickare. Allt i jakten på meningsfullhet. Men den verkligt existentiella tomheten har mer att göra med människans livsbetingelser än med yrkestitel.