I 70-talets begynnelse var Christina Lindberg en av världens mest kända svenskar. Hon gjorde film med inneregissören Janne Halldoff (Rötmånad – med den engelska titeln What are you doing after the orgy?), med blivande världsstjärnan Stellan Skarsgård (Anita – en tonårsflickas dagbok), i Japan (Sex & Fury), i Västtyskland (Was Schulmädchen verschweigen). Hon vek ut sig i samtliga existerande herrmagasin, poserade naken bland kostymklädda gubbar i Cannes, dansade på Alexandras med kronprins Carl Gustaf. För detta fick hon inte direkt kulturelitens kärlek. ”En nollställd utvikningsflicka som visar pumporna en halvannan timme”, skrev Aftonbladets högt uppburne filmkritiker Jurgen Schildt.
Inte heller den dåvarande kvinnorörelsen slöt henne till sina hjärtan. För dem var hon symbolen för det de ville bekämpa: exploateringen och objektifieringen av kvinnokroppen. Och visst visade Lindberg upp vad hon hade, enligt principen tillgångar och efterfrågan, men kanske var det hennes väg ut ur klassfällan. Hellre visa upp sin kropp och få bra betalt än att slita ut sin kropp och få dåligt betalt. Hennes mamma jobbade dygnet runt som städerska, pappan söp, en bror körde ihjäl sig, en annan dog för egen hand. Den som hade gjort annorlunda i – eller utan – Christina Lindbergs kläder må kasta första stenen.
1973 fick hon vara relativt påklädd i Bo A Vibenius exploationsfilm Thriller – a cruel picture. Det var en av de första, kanske den första, rape & revenge-filmerna. Lindbergs rollfigur våldtas, förnedras, prostitueras – och tar gruvlig, kompromisslös hämnd. Våldet var osedvanligt grovt – också dagens härdade publik lär rygga inför scenen där Lindbergs öga sticks ut – och filmen totalförbjöds i Sverige. En hårt stympad version släpptes till slut och avfärdades som en orgie i spekulation. Kritiker ”kände lukten av rutten fisk” och ropade ”till skampålen med honom!” om regissören.
Thriller var förstås också en ”dödskommersiell skitfilm”, det hade regissören själv sagt i förhandsskriverierna. Men verkligheten är aldrig entydig.
Idag finns det unga feminister som lägger Thriller bredvid Valerie Solanas Scum-manifestet och Kathy Ackers roman Dirty weekend – som hämndfantasier, som ventiler att andas genom när verklighetens kvinnoförtryck kopplar strupgrepp. Den 65-åriga Christina Lindberg åker världen runt på filmkonvent och möts av dyrkande unga som ser henne som en feministisk pionjär. Lindberg tittar förvånat på dem och förklarar att få har varit så illa omtyckta av feminismen som hon.
I Thriller bär Lindbergs rollfigur Frigga ögonlapp. Det inspirerade Quentin Tarantino att sätta en likadan på Daryl Hannah i de högbudgeterade, kritikerrosade rape & revenge-filmerna Kill Bill 1 och 2. Två filmer som vilar stadigt på ett fundament som Christina Lindberg var med och byggde för dryga 40 år sedan. När huvudpersonen Uma Thurman bestialiskt tar hämnd på sina förövare jublar dagens publik, inte nödvändigtvis för att de älskar blod och våld och död, utan för att de ser en saga där den plågade kväser sina plågoandar.
Dokumentären följer också Christina Lindberg under en nutida filminspelning i USA, där hon åter fått dra på sig sjörövarlappen och mausermeja ner motståndare. Det hade förmodligen känts patetiskt om Clint Eastwood eller Roger Moore idag spelade Dirty Harry eller James Bond – två andra filmhjältar från samma era – men i fallet Lindberg känns det logiskt. Sent omsider får hon sitt erkännande eller, om man så vill, sin hämnd.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
