Lars Palmgren: Brasilianarna är specialister på att bli färdiga i sista minuten

Vid sidan av Sigge Strömbergs böcker om två tjuvpojkars äventyr och Sigfrid Siwerts Mälarpirater, var tidningen Se:s tjocka specialhäfte i dubbelt A4format om OS i London 1948, min favoritlektyr när jag var liten. Till en del hade det nog att göra med de svenska framgångarna (herregud Sverige kom två i den sammanlagda medaljligan och vann guld och silver och en femteplats på 1 500 meter ...), vilka i sin tur förklarades av att vi inte hade sargats av kriget som ju just hade avslutats. Men min fascination hade mest att göra med själva idrottsfesten – så många olika grenar, så många deltagare, så många olika länder, så många olika kulturer. Se-häftet hade en ambition att visa upp mångfalden, både i bild och i text, och jag tror att det var ett avgörande skäl till att jag, när jag började i skolan, tvärsäkert beskrev mig själv som världsmedborgare.

De olympiska sommarspelen är världens största fest. Men också, just därför, ständig anledning till konflikt.