BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Sara Skyttedal förtydligade sig, eller motsvarande, i ett uppföljande inlägg: ”Jag är ledsen om jag förolämpade era livsstilsval genom att påstå att man inte bör imponeras av den som skryter om sin sänkta levnadsstandard på en innerstadsmiddag.”
Tydligen handlade inte Sara Skyttedals första Twitterinlägg så mycket om klimatet som om hennes ilska över människor som inte bor i förort, ytterområde eller på landsbygd. Hon anslöt sig därmed till en accepterad tankefigur att människor som bor i centrum per definition är välbärgade dubbelmoralister.
Sara Skyttedal bor själv i Linköping, i den stadsdel som enligt min kartapp heter ”Innerstaden”. Med den skyttedalska logiken är man troligen bara ”innerstadsbo” om man bor i Stockholms innerstad. Omedvetet accepterar hon alltså den Stockholmsfixering hon tror sig angripa. ”Innerstadsmiddagar” håller man i Stockholm, företrädesvis på Södermalm, de gamla lågstatuskvarter som får klä skott för all slags medelklasshyckleri i den högerpopulistiska världsbilden.
Själv bor jag i Malmös innerstad. Jag vet inte var det ställer mig på Sara Skyttedals skala, men låt mig fördomsfullt gissa att hennes associationer förr går till ”gängskjutningar” och ”islamisering” än till innerstadsmiddagar.
Jag kan lugna Sara Skyttedal med att de innerstadsmänniskor jag känner – i Malmö, Stockholm, Göteborg och till och med Lund – inte skryter särskilt mycket med sin sänkta levnadsstandard. Fortfarande hör jag fler människor berätta om resor de gjort, krogar de besökt och kakel de vill köpa än om några som helst uppoffringar de tänkt göra för jordens och barnbarnens skull.
För min del är det snarare det som är problemet: att vi i medelklassen unnar oss. Att vi tycker att det är vår rätt att, efter att ha jobbat intensivt med högavlönade och stimulerande åtaganden, få ge oss själva en rekreerande resa, helst till en plats där de lokala uppassarna ler uppriktigt och inte bara med munnen.
Senast jag besökte Sturup, vilket är alltför kort tid sen, var det inte besökarbristen jag reagerade mest på. Tvärtom slog det mig hur många vi är som anser att vi inte har den enochenhalva timmen som skiljer en resa dörr till dörr Malmö-Stockholm med tåg jämfört med flyg. Hur självklart vi rankar vårt schema här och nu högre än jordens fortbestånd på sikt.
En ståuppande vän till mig, Magnus Erlandsson, har en rutin där han utgår från en vad-gör-du-i-helgen-intervju i tidningen där någon svarar: ”Efter en helkväll på stan unnar jag mig en sovmorgon”. Stor komik uppstår när Magnus Erlandsson ondgör sig över att någon, som redan unnat sig en helkväll, ovanpå det unnar sig lite extra lyx: ”Du kan ju inte unna på unnet!”
I de innerstadskretsar jag rör mig är vi fler som unnar oss på unnet än som sänker vår levnadsstandard. Än färre skryter med det. Och hur mycket jag än ogillar skryt så föredrar jag alla gånger att någon skryter med sina uppoffringar än med sin konsumtion.
Så Sara Skyttedal får gärna visa mig var de där innerstadsmiddagarna hålls. Jag står ut med all eventuell självgodhet så länge någon på riktigt offrar sig hellre än unnar sig.
För övrigt ERKÄNNER JAG GÄRNA ... att det inte i första hand var klimatet som fick mig att fatta beslutet att inte sätta mig i fler flygplan. Jag kände främst att jag aldrig mer vill dra av mig bältet, få vattenflaskan uthälld och bli skickad en meter avsides för ”slumpmässig kontroll”. Men bidrar min ovilja mot att bli tallad innanför kalsonglinningen till att jorden klarar sig en sekund till så ser jag det som ett plus.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
