Maria Sveland: Att säga att porren inte påverkar vår självbild är bara dumt

När jag var liten var porr bokstavligen en tidning i skogen. Eller rättare sagt flera tidningar i en stor tidningshög på pappersbruket nära det radhusområde jag växte upp i. Skogen fanns runt omkring och det var dit vi sedan gick med våra erövringar. Smutsiga och höga av spänningen det innebar att smyga in genom det uppklippta hålet i hönsnätet, undkomma vakterna, grabba åt sig kasserade exemplar av serietidningar, modemagasin och inte minst porrtidningar. Jag var tolv och upplevde för första gången den intrikata blandning av skam och upphetsning som porr framkallar.

Någon feministisk analys eller kunskap om porrbranschens vidriga förhållanden behövdes inte, det var tydligt att tjejerna på bilderna var förnedrade och utsatta. Att deras njutning var spelad. Det var äckligt och konstigt och gjorde mig illa berörd. Inte heller gav det några svar på alla tusen frågor som snurrade i mitt huvud om sex (sexualundervisning var lika erbarmlig och otillräcklig då som nu) utan lämnade mig djupt förvirrad.