Det säger sig nog självt att det inte direkt var en hälsokur att förvandla sig till denna inbillade drömkvinna. Jag åt för lite och tränade för mycket, vilket var bedrövligt och livsförnekande på många sätt. Dessutom blev min klädstil fullkomligt absurd.
En vanlig dag kunde jag exempelvis komma klädd i mjukisbyxor (en flirt med de avslappnade hip-hop-killarna), kombinerad med urringat partylinne och strassörhängen (för att behaga Stureplans-klicken) och toppa med skitigt slitna converse (för att indie-killarna skulle förstå att jag hade varit på Hultsfredsfestivalen).
Jag har aldrig varit mer vilsen. Eller konstigare klädd. Och när killarna faktiskt började intressera sig kände jag mig ändå aldrig älskad på rätta grunder. Allt var ju bara en bluff?
Jag tänker på den här livsfasen när jag ser Netflix-dokumentären ”Miss Americana” om countrypopstjärnan Taylor Swift. En rörande skildring om farorna i att fastna i andras bekräftelse och om att tappa bort sig själv i försöken att behaga. Men också en film om att till slut få nog av skiten.
”Om du är tillräckligt smal, då har du inte rumpan som alla vill ha. Men om du väger tillräckligt mycket för att ha rumpan, då är din mage inte tillräckligt platt. Det är bara så ... jävla omöjligt.” säger hon.
Åh, om det ändå bara gällde kroppen.
”Jag gillar ljudet av när folk applåderar”, berättar Taylor Swift sorgset i dokumentären, ”då glömmer jag hur otillräcklig jag känner mig inombords.”
För lite perspektiv kommer detta alltså från den första artisten sedan The Beatles som haft fyra album i rad liggande på Billboardlistans förstaplats i sex veckor eller mer. Artisten som då inte ens hade fyllt 30 år och som skrivit samtliga av sina låtar, musik som betytt livet för fansen. Hon kände sig alltså otillräcklig.
På psykologspråk kallas det ”bluffsyndromet” eller ”imposter syndrome”, att ständigt tvivla på att man förtjänat sina framgångar. Igenkänningen är smärtsam. När begreppet myntades i slutet av 70-talet såg forskarna Pauline R Clance och Suzanne A Imes bland annat hur de studerade högpresterande kvinnorna ofta jobbade extra hårt för att slippa bli avslöjade som bluffar. Beteendet ledde till mer beröm och framgångar, vilket bara spädde på skräcken att bli upptäckt. Ett limbo, kort sagt.
Vi är många som hamnat i fällan att ständigt se oss själva utifrån och aldrig kunna jobba hårt nog. Att bara känna sig tillräcklig precis när silen av bekräftelse börjat verka.
Som kvinna har man ofta lärt sig att vara så. Duktig för andra. Men att leva genom andras bekräftelse kan få förödande konsekvenser. I ”Miss Americana” berättar Taylor Swift hur hon svälte ner sig till storlek XXS för att någon skitstövel skrev att hon såg gravid ut på en paparazzibild. Ofta var hon så hungrig att hon var nära att svimma på scen. Mer existentiellt beklämmande är hur hon länge höll inne med sina politiska åsikter kring kvinnors rättigheter, i rädsla att bli mindre älskad.
”Jag var så fixerad vid att inte hamna i trubbel, så jag tänkte: Jag ska inte göra nåt som nån kan säga nåt om”, säger hon.
Till slut mådde hon så dåligt att hon bestämde sig för att försvinna. Jakten på bekräftelse hade gjort henne till ett högpresterande olyckligt ingenting.
”Ingen såg mig fysiskt på ett år. Det var vad jag trodde att de ville.”
Under tillfrisknandet fick artisten sedan dekonstruera ett helt trossystem: lära sig att omdefiniera lycka, och hitta den utan okända människors inflytande. Hon fick krympa världen och börja lyssna på sig själv och de allra närmaste. Jag känner igen den strategin från mina egna vändor i terapi.
Det gick.
På andra sidan fanns ett jag som kunde känna sig älskad på riktigt.
Det var rätt jävla fint.
