En mig närstående fyrtiotalist, med vilken jag råkar dela tunnhårighet och anfäder, nickade medhåll och slog fast: ”Det hade aldrig hänt på Palmes tid!”

Jag avbröt min kverulantiska svada och stirrade fåraktigt på honom.

”Du menar sextio- och sjuttiotalet? Du menar att inget stadsliv dödades under den perioden? Du menar att inga människofientliga byggnader smälldes upp i utkanten av städerna? Du menar att samhälle och kapital inte åt ur varandras händer då?”

Han tittade närmast sorgset på mig.

”Sextiotalet var en fantastisk period att vara ung på. Ta inte den känslan ifrån mig!”

Vi avbröt samtalet där. Det var inte lönt att fortsätta diskutera välfärdsårens pampväldes förakt för skönhet och historia. Mannen vid min sida ville minnas hur lätt det var att få jobb och hur självklart samhället öste resurser över en om man bara formulerade sina ansökningar rätt. Och som samlande symbol för dessa väl utvalda minnen stod Olof Palme, statsmannen och martyren.

Det är en högst mänsklig vana: att välja sin historia. Att minnas de lyckliga stunderna blott. Att blunda med ena ögat. Att ställa ett upplevt uselt Nu mot ett påstått underbart Då. Att tillskriva en komplex och garanterat stendöd människa de åsikter som passar ens egen världsbild. Och ovanpå det begära att få ha denna sin historia i fred, okommenterad, icke ifrågasatt.

Olof Palme är en av de ikoner som somliga använder som buktalardocka för sina egna uppfattningar och tillrättalagda minnen. Tage Danielsson en annan. Astrid Lindgren den mest tacksamma. Till skillnad från i fallet Palme råder konsensus kring Astrid Lindgrens godhet.

Jag har då och då, i fåfänga försök att skriva satir, hoppat på just Astrid Lindgren. Jag har antytt att de där filmerna, med illa läppsynkade tyskar, tonsurrakade tolvåringar som Karlsson, hjärtskärande teatersmåländska och överspelande barn och farbrormelkrar, inte är helt perfekta. Jag har ställt frågan om Astrid Lindgren, i sin dubbla egenskap av Rabén & Sjögrens mest säljande författare och samma förlags barnboksredaktör, alltid var 100 procent osjälvisk. 

Det har jag inte gjort för att jag ogillar Astrid Lindgren. Jag ogillar bara att vi alla gemensamt gått med på idén om Astrid Lindgren som något alltigenom gott. Det innebär att vemsomhelst kan använda henne till vadsomhelst. Liksom även de mest odemokratiska figurer kallar sig demokrater, vill alla associera sina åsikter med Astrid Lindgrens.

Det upprörde till exempel folk när Björn Söder en gång hävdade att Bröderna Lejonhjärta i själva verket var en sverigedemokratisk skrift. Och det är så klart upprörande att Björn Söder inte kan läsa innantill, varken i barnböcker eller sitt eget partiprogram, men försvaret från Astrid Lindgrens vänner var inte så genomtänkt: de hävdade att hon istället hade tyckt som de gjorde. Vilket är svårt för någon att veta; hade hon varit i livet idag hade hon varit 109 år och hade troligen besvarat alla frågor med ”var är saften?”.

Problemet är inte bara att figurer som Björn Söder ljuger; det är också att vi alla har gått med på bilden av Astrid Lindgren som något alltigenom gott. Problemet är inte att min släkting fyrtiotalisten vill bättra på sin livshistoria, utan att han inte vill ha den ifrågasatt. Kvar blir till slut bara någon sorts matinéwestern där ondingarna har svarta hattar och godingarna vita. En tydlig värld, absolut, men med föga gemensamt med den värld vi vill försöka förbättra. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.