Klara Olander: Återvinningscentralen är det nya svarta

Söndag utanför Mellringe: det är kö in till återvinningscentralen. Bilar står med motorn igång och väntar i en lång rad för att få dumpa sitt innehåll i containrarnas gap. Brumbrum, brummar bilarna och släpper ut så mycket avgaser så att det känns mer än oklart om det verkligen lönar sig klimatmässigt att åka hit. Och i kön sitter också jag, småsvettandes i en megastor bil som jag egentligen är för skraj för att köra. Bilarna puttrar intill mig och förarna muttrar: vilken kö! En kvinna har blivit desperat i sin längtan efter att kasta, hon springer med grejer från sin bil in på tippen för att slippa köa, ilar som en vessla mellan containermunnarna och bagageluckan med ett plågat uttryck i ansiktet. I ett släp ligger vad som ser ut som ett fint trägolv, plankorna vajar utanför och jag tänker att det inte ser så tokigt ut, det där golvet är det inget större fel på. Det är nog väldigt få som är här för att slänga miljöfarligt avfall såsom färg eller lacknafta eller annat jag inte vet vad det heter. Folk är där för att slänga helt fungerande grejer. Hmm, tänker jag och hör inom mig ljudet av alla ettriga borrare och sågare i huset där jag bor. Alla renoverar. Hela tiden. Det står utrivna kök och högar av träflis i trappuppgången. Allt det där fina som ROT-bidraget fört med sig. In med det nya, ut med det gamla och vi kan tydligen ha gott samvete; det gynnar ju tillväxten.

Det där tänker jag på medan jag ser på oss stressande söndagsslängare. Det må vara en gammal spaning – men har inte återvinningscentralen blivit lite av söndagens lilla svarta? Förr gick vi kyrkan eller vilade. Eller åkte på skogsutflykt och åt kanderade mandlar på någon marknad, såg vita kaniner hoppa ur en trollkarlshatt medan de vuxna köpte renskav eller plockade svamp. Nu åker vi till soptippen. Lördag är shopping, söndag är släng.