Jag läser Niklas Orrenius utmärkta reportage i DN (7/3) om varför tågen kanske slutar stanna i Kumla. Läsaren följer Orrenius när han träffar SJ-personal, kommunpolitiker och lokala näringsidkare. Bilden som målas upp är ett samhälle i upplösningstillstånd som hålls ihop av lokalbefolkningens goda vilja och den viljan är så tunt kavlad nu att den snart brister.

Det råder en monumental upplevd otrygghet i Kumla. Fattigdom och misär som i sin tur föder desperation, brott och våld. Det är nämligen i den ordningen det sker. Icahandlaren Ulf Danielsson berättar i en synnerligen välformulerad passage om hur människor hamnar utanför samhällets skyddsnät. Han talar om afghanska pojkar som bor fyra-fem i en lägenhet, om psykiskt sjuka människor som inte får vård, om jobb som inte finns.

Man får intrycket att otrygghet för Kumlaborna alltså handlar om ett samhälle där var och en lämnas att fäkta för sig själv. I Kumla har den lokala polisstationen lagts ner. De missbrukande och psyksjuka som enligt Icahandlaren tar för sig av butikens varor som om det vore deras eget skafferi fortsätter leva i en ”dimmig halvvärld utanför samhället”. Kort sagt: samhället har dragit sig undan. Konsekvenserna blir en ort där det är så stökigt på tågstationen att SJ hotar att dra in sina avgångar från den. För personalen blir så trakasserad.

Den stegrande upplevda otryggheten i Kumla korresponderar väl med resten av landets känslor. Men spanar man in Novus tabell över de topp tio viktigaste politiska frågorna enligt svenska folket ser man att det inte finns någonting som heter ”otrygghet”. Det närmaste man kommer är ”lag och ordning”, på delad andraplats med ”invandring”. Våldsmonopolets befogenheter mot samhällets olycksbarn är en tung fråga, inte sällan profilerande för högerpartierna. Det är deprimerande på många sätt, men det mest skriande är att de faktorer Icahandlaren Ulf nämner som orsaker till stöket, alltså brist på vård och jobb, hamnar under frågan om hur slöddret ska tas om hand.

Hur ska man annars tolka att andelen svenskar som oroar sig för brottslighet har vuxit till 47 procent under 2020, den högsta siffran någonsin enligt Nationella trygghetsundersökningen. Är svensken verkligen mer rädd för att bli förnedringsrånad än för att samhällsekonomin ska kollapsa? Det verkar som det.

Det är förunderligt att trygghet kan betyda så olika saker. Själv när jag en välgödd och genomgripande rädsla för att samhällets service snart inte kommer att gälla för alla utan bara för den som kan betala för sig. Jag är rädd för att mina föräldrar som börjar bli gamla inte kommer kunna leva på sin pension. Jag är livrädd för vad marknadsskolan kommer att göra med min systerdotters skolgång. Är det otrygghet? Absolut.

Att försöka ta reda på om brottsligheten faktiskt ökat i Sverige är en hel vetenskap i sig. Man får lätt intrycket att kommentarsfältsherrar alla är analytiker på BRÅ eftersom de brukar vara snabba med att lägga fram allsköns siffror som stödjer deras sak. Så jag nöjer mig med att sålla mig till Kumlabornas analys av läget; ett otryggt samhälle föder otrygga människor.

För övrigt: Nu är saknaden efter litteraturevenemang så stor att jag snart ställer mig på Sergels torg och högläser ur en bok bara för att känna något.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.