Krönika. Katarina Mazetti.

2019-06-10 10:45
Puffetikett
Dagens ETC

Är det skammen som ska rädda vår arts överlevnad?

Nu kommer vi in på det som borde vara grundläggande i alla klimatåtgärder: De ska vara så lustfyllda att de lockar oss att verkligen genomföra dem!

Skam har alltid varit ett effektivt medel att styra livet för människor som lever i flock. Det är på skambeläggning alla religioner och politiska rörelser vilar, på flockdjurets rädsla att hamna utanför flockens gemenskap. Du syndare, du borgare, förrädare, hora, bracka…

Kanske är det nu skammen som ska rädda vår arts överlevnad?

Flygskam är redan ett populärt begrepp. Och så fort det gick! Nedan andra användbara sorters skam som kanske kan bidra till att rädda den enda jord vi har.

1. Skärmskam. Jag har just läst att utsläppen av växthusgaser orsakade av våra datorer och skärmar är lika stora som flygets, det vill säga cirka 4 procent av de globala koldioxidutsläppen. Om detta är riktigt – är det dags att begränsa skärmtiden för de vuxna? Borde jag släcka ner datorn och läsa tidningar eller är det lika resurskrävande?

2. Klädskam. Med risk att framstå som Syster Duktig måste jag här förmedla en sak som jag faktiskt inte skäms för: Jag har inte köpt nya kläder på tio år, (förutom strumpor och underkläder förstås). Hur ofta slutar man använda plagg därför att de är helt oanvändbara? Omoderna, trista, okej – men inte helt utslitna. De flesta av oss har mera kläder än vi kan tänkas slita ut under vår återstående livstid,och ändå fortsätter vi att köpa nya. Modeindustrin blomstrar, inte minst på nätet där vi köper, skickar tillbaka, köper…


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Om vi sammanställer detta faktum med den senaste statistiken från UNCTAD – klädindustrin genererar mera växthusgaser än vad flyget och sjöfarten gör tillsammans (!) – så ger slutsatsen sej själv: Vi måste tänka om och klä oss i vintage och second hand tills vi fått ner siffrorna till en bråkdel. De som är kreativa skapar nytt av begagnat, vi som inte ens kan sy köper av dem.

Naturligtvis svindlar tanken. Vad händer i de länder i världen, i Asien, Afrika, där klädindustrin försörjer de många? Dags att utarbeta strategierna för hur deras försörjning ska läggas om. Det kan inte vara livets mening att fattiga länders kvinnor ska sitta och sy västerlandets modejeans för en struntsumma.

3. Barnskam. Vi ska ju alla vara tacksamma för den kinesiska enbarnspolitiken 1979–2015, annars vore katastrofen redan här. Dags för västvärlden att försöka återgälda genom att se till att inte efterlämna fler än ett barn per vuxen. För det är ju ändå våra västerländska barn som tär mest på jordens resurser. Vilket borde leda till stabilare familjer – vet man att man aldrig kommer att få nya barn med ny förälskelse kanske man… tja, spekulationer. Men vem vet?

4. Jobbskam. Jag såg att ur klimatsynpunkt vore det lagom att vi jobbade högst 12 timmar i veckan. Och vilken frihet vore inte det, för oss som människor? Naturligtvis skulle vi då inte ha råd med alla skärmarna, kvadratmetrarna boende, modeplaggen, ungarna… Men vi skulle i stället ha tid att träffas, leka med barnen och varandra, älska i timmar, spela banjo och pingis, plocka svamp, laga krånglig mat, gå på lokal, spela teater, bygga modelljärnväg…

Och nu kommer vi in på det som borde vara grundläggande i alla klimatåtgärder: De ska vara så lustfyllda att de lockar oss att verkligen genomföra dem! Skärmskam och jobbskam skulle kanske kunna innebära att man bygger samlingslokaler i alla områden, dit vi går för att träffas, prata, skratta, agera med varandra. Kanske äter vi något, dansar, ser film, har quiz, etc. Tänk engelsk pub! Nån timme per kväll, med ljuset släckt hemma i lägenheten. Småbarnsföräldrarna är väl inte där men alla de ensamma, de frånskilda, åldrande, nyinflyttade. Det var så teven fungerade från början, förresten: grannar samlades hemma hos den som köpt den nymodiga apparaten, umgänge, prat och skratt. Framför en enda skärm.

I min föräldrageneration, som levt i efterdyningar av två världskrig, hade man få prylar, sportade och dansade mycket, sydde egna kläder, hade ofta (enkla) kalas hemma, umgicks med släkt, vänner och grannar hela tiden. Dagens tillvaro, med många timmar framför skärmar, umgänge mest på nätet och färdigköpt käk verkar rent av torftig i jämförelse. Människa är människas glädje.

OBS! Ovanstående innebär inte att jag tycker att allt ansvar ska läggas på våra privata axlar. Det är klart att de stora förändringarna ska beslutas med politik:  Från motståndet mot fossilindustrin och miljöförstöringen till kampen mot Preem och Monsanto, ja ni vet. Men kanske borde ingen över 30 år ha rösträtt i politiken. Om mänskligheten ska ha någon framtid alls måste den tillhöra dem som idag är barn, dem som ännu inte förunnats ett fullständigt liv. Låt oss se på alla de barn vi möter, försöka tänka oss dem om några tiotal år, i torka och skogsbränder, i cykloner, översvämningar, svält och naturkatastrofer.

Sen tar vi vår gamla duffel, hälsar på hos grannen, gör en omelett av gårdagens rester, stänger av teven och datorn, gör så gott vi kan. Inte så märkvärdigt. Men viktigt!

Så att fina lilla Majken, två år, får uppleva sin 30-årsdag.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Plus & minus

Plus: Det händer saker nu och fort går det!

Minus: Sluta tänka framtid enbart i termer av skräck, brand, krig, hunger. Det finns liv att vinna! (och ursäkta mina självgoda brösttoner…)

Katarina Mazetti
Katarina Mazetti 

Skribent och författare som bland annat har skrivit de hyllade böckerna Det är slut mellan Gud och mej och Grabben i graven bredvid.

Skriver krönikor i Dagens ETC en gång i månaden.