Publiken föryngras inte längre, medelåldern är väldigt hög. Vi är inte många under 60 som är på plats i den utsålda kyrkolokalen på Rörstrandsgatan. Rösten, en gång med absolut gehör, är svårt skadeskjuten. Allt detta gör det till en minnesvärd, smått tårögd kväll. Hela ens vuxna liv kan uppenbarligen passera revy under en konsert.

Mitt politiska uppvaknande, kärlekar, separationer och kolsvart svartsjuka. Och kanske framför allt den gränslöst utmanande bildningsresa som ett liv i Costellos sällskap har utgjort. 

Elvis Costello – och hans konst – är betydligt smartare än de flesta av oss. Det har därför inte existerat många artister som det har varit så tillfredsställande att diskutera, skriva om och befinna sig i obesvarad kritisk dialog med. Medels hyperintelligent popmusik besvarar han så många frågor som just nu debatteras i litteratursverige. Om kritikens roll, om litteraturens ”självupptagenhet”.

I sällskap av Elvis Costellos livsverk är det uppenbart hur litteraturkritiken tassar kring het gröt. Man försöker artigt undvika vad man egentligen vill säga: Det är erbarmligt tråkigt att läsa författare som inte bländar en med sin blixtrande överlägsna intelligens, som inte gäckar läsaren/kritiken med sin utsökta arsenal av belästa och oväntade överkursreferenser, där inte varje kapitel tvingar kritikern att genast läsa tre andra författare och minst en oöversatt georgisk diktsamling samt förkovra sig i Ida Lupinos samlade filmer för att kunna tillgodogöra sig en ny svensk roman. 

Men med tanke på att den senaste svenska roman som uppfyllde de flesta av de här idealkriterierna – Aris Fioretos ”De tunna gudarna” – möttes av ganska mild likgiltighet så vet jag inte om kritiken ens är redo för det. Be careful what you wish for.

”De tunna gudarna” tänjde, likt Elvis Costello, ut kraven på finkulturell allmänbildning till både Roky Ericksons samlade texter, Tom Verlaines läsvanor och Ornette Colemans frijazz. Isen blev kanske för hal?

Här var någon som både kunde och vågade utmana och överskatta kritikerkårens och läsarnas bildning, intelligens och nyfikenhet. 

En afton i sällskap med Elvis Costello skickar, som du märker, i väg ens tankar i oväntade banor, ut ur ens komfortzon och – samtidigt – in i outforskade vrår av kulturhistorien och tillbaka till den mentala skolbänk som tålmodigt alltid väntar på ens återvändo.

Plötsligt, under en låtpresentation, befann vi oss i en sliten danssalong i det tidiga 1960-talets Liverpool där Elvis Costellos pappa Ross ledde sitt storband genom sånger som redan då var fyrtio år gamla och på väg mot glömska. 

Några dagar senare märker jag att det är dessa lättsamma stycken från 1920-talets brittiska radiosändningar jag söker efter, måste höra. Jag förmodar att det är av rädsla för att bildningsresan med Elvis Costello lider mot sitt slut och att jag inte riktigt vet vem eller vad som ska ta över stafettpinnen. Är det ens någon som vill det?