Krönika

Andres Lokko: Finkulturens sista sång

Publicerad 15 september, 2023 (Uppdaterad 18 september, 2023 )

Elvis Costello.

Bild: Jordan Strauss/AP/TT

ETC nyhetsmagasin

Här var någon som både kunde och vågade utmana och överskatta kritikerkårens och läsarnas bildning, intelligens och nyfikenhet.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC nyhetsmagasin som står för åsikten.

Andres Lokko

Text

Häromkvällen gick jag och såg Elvis Costello. Å ena sidan var det en rörande afton i sällskap av en strax 70-årig artist jag har följt så länge jag kan minnas. Den var rörande för att konserten kändes som ett outtalat farväl. Mellan raderna om att vi självklart ses igen var känslan av ett slut, ett avsked, det som fortfarande sitter kvar i magen.

Publiken föryngras inte längre, medelåldern är väldigt hög. Vi är inte många under 60 som är på plats i den utsålda kyrkolokalen på Rörstrandsgatan. Rösten, en gång med absolut gehör, är svårt skadeskjuten. Allt detta gör det till en minnesvärd, smått tårögd kväll. Hela ens vuxna liv kan uppenbarligen passera revy under en konsert.