Strider om upphovsrättslagar har vi bevittnat förut: när kassettbandet kom, VHS-apparaten, bredbandet och så vidare. Nu är det AI-tekniken som utmanar upphovsrättsinnehavarna.  

”I dagsläget bedömer vi att vi har lite att vinna på att låta chatbottar 'crawla' vårt innehåll” skriver Aftonbladets produktchef Moa Gårdh när tidningen basunerar ut att de valt att ”blockera AI-bolagen”. Kanske sneglar Aftonbladet på New York Times, som har börjat förhandla om att få betalt av AI-företag som crawlar deras sajt.  

Den amerikanska tidningen har samtidigt valt att stämma företaget OpenAI, som ligger bakom ChatGPT. Här handlar det inte, som i de tidigare striderna, om att någon utan tillåtelse kopierat, plagierat eller spridit upphovsrättsskyddat material. Det handlar om att tekniken olovligen tränats på materialet. AI-företag lagrar inte originalverk, de samlar bara analytisk kunskap om dem.

När New York Times och andra stora medieaktörer nu gör motstånd mot AI-företagen innebär detta alltså inte att de vill begränsa spridandet av deras material, utan att de vill begränsa själva tillgången till det. Ja, de vill rent av villkora det. Vem ska få läsa en viss text? Vem ska få lära sig av den? Och i vilket syfte? Det är en närmast totalitär kunskapssyn.

Det finns en berättigad oro för att AI-tekniken ska användas till att sprida plagiat eller falsk information (så kallade deep fakes). Men precis som ARL (Association of Research Libraries, som samlar forskningsbibliotek i Kanada och USA) poängterar i sin kommentar till New York Times stämning måste vi göra en ”tydlig distinktion” mellan att begränsa input och output.

Låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Fri tillgång till information och kunskap är en förutsättning inte bara för AI-modeller – utan också för ett fungerande och välmående samhälle.