Minst tre nya matleveransbolag har poppat upp i centrala Stockholm bara det senaste året. För kunderna är det snabbt och relativt billigt. Men vem som egentligen betalar syns inte i appen.

Riskkapital sponsrar

I själva verket är det en pengastinn riskkapitalist som i bakgrunden sponsrar varje kund när suget efter socker och transfetter lockar dem till att beställa hem extra snacks till netflixandet. Investerarna pumpar in miljarder i den nya matbonanzan i hopp om att just deras plattformsföretag ska gå segrande ur kampen om marknadsandelarna. Matleveranser till den mobilberoende medelklassen har blivit vår tids Klondike.

Men än så länge blöder bolagen pengar. De gamla tidernas guldrush drevs på av fantasier och förväntningar, men då fanns ändå verkliga guldfyndigheter som gjorde några få lycksökare rika.

Var finns guldet i matleveransbranschen?

Fingrarna borta

Finansfamiljen Wallenberg har byggt sina rikedomar på bankverksamhet och svensk vapenexport. Men de har inte kunnat hålla fingrarna borta från apphysterin. Via sitt riskkapitalbolag EQT investerade de redan 2016 i finska appföretaget Wolt. Tack vare EQT:s mångmiljonsatsning expanderade det matleveransbolaget till Sverige och vidare ut i världen.

I dagarna blev det klart att Wolt köps upp av amerikanska Doordash för hisnande 70 miljarder kronor – ett av de största techuppköpen någonsin i Europa. ”Vilken affär”, jublar sajten Breakit i extas. Men det är något som inte stämmer. Under 2020 var Wolts intäkter 2,8 miljarder men de gjorde 470 miljoner i förlust. Det kan till exempel jämföras med klart större och mycket mer lönsamma NCC vars omsättning samma år var 54 miljarder med en vinst på 1,3 miljarder.

Hur kan Wolt, som blöder pengar, anses vara dubbelt så mycket värt som den multinationella byggjätten?

Gratis pengar

I den nya spekulationsekonomin är pengar som bekant gratis och fantasierna om framtida vinster verkar sakna alla gränser. Doordash är förvisso det största livsmedelsleveransföretaget i USA men även det bolaget läcker som ett såll. Förlusten förra året var 458 miljoner dollar, alltså mer än fyra miljarder kronor. Trots det har kursen stigit stadigt och med dessa mer eller mindre uppblåsta aktier har bolaget nu köpt Wolt. Alla i toppen tjänar på att spela med. EQT har gjort 200 gånger pengarna på sin första investering och får betalt i aktier för miljardbelopp. Doordash slukar en konkurrent. Men när hypen har lagt sig och röken skingrats är Wolt trots allt inget mer än en mobilapp och en grupp lågavlönade cyklister med matlådor på ryggen. Wolt bygger inga hus, de har knappt några anställda. Deras digitala daglönare kör mat från punkt A till punkt B.

Verksamheten kan organiseras på mer eller mindre effektiva sätt men i grunden bygger lönsamheten på låga löner och ruttna arbetsvillkor för buden. Skamligt låga löner. Konkurrensen är stenhård och kunderna kan när som helst byta till en annan app för en likvärdig tjänst. Det hela känns instabilt.

Mörk verklighet

Om Wolts affärsmodell upplevs lite skakig är det ingenting i jämförelse med hur deras arbetare har det. Under det senaste åren har jag granskat flera bolag i plattformsbranschen. Jag har intervjuat över 20 bud som ofta jobbar för flera appar samtidigt.

Förutom en och annan säsongsarbetande student är nästan alla gigarbetare migranter eller asylsökande från Bangladesh, Pakistan eller Mellanöstern. Gruppen utgör den mest prekära och desperata arbetskraften. De accepterar låga löner eftersom alternativet är arbetslöshet och utvisning till ett långt fattigare liv i hemlandet.

Det var därför konkurrenten Bolt kunde kapa ersättningsnivån med hälften, som vi berättade om i Dagens ETC för en tid sedan.

Lurades på lönen

Ett Wolt-bud jag intervjuat är Shokri från Bangladesh som när han först kom till Sverige slet hårt som servitör på en indisk restaurang. Men chefen lurade honom på lönen och för att få behålla sitt arbetsvisum cyklar han nu runt med en Wolt-väska på ryggen i minst tio timmar om dagen, sju dagar i veckan. Wolts pr-ansvarige hävdar bestämt att deras bud tjänar 125 kronor i timmen. Men enligt Shokri och andra Wolt-bud jag talat med ligger den verkliga timlönen i snitt långt under 100 kronor. Nästan hälften försvinner i skatt och avgifter eftersom de är anställda via ett egenanställningsbolag.

Det är Shokris trampande ben som skapat guldet som nu strömmar in i EQT:s fickor. Intäkterna kommer från andelen som Wolt tar från restaurangernas beställning. En krögare på Södermalm berättar att han har dåligt samvete för att buden får så dåliga villkor. Dessutom är lönsamheten för att leverera mat till apparna låg. Wolt, Foodora och Uber eats tar en andel på 20 till 25 procent av vad kunden betalar för maten.

– Det blir inte mycket kvar till oss restauranger, säger krögaren.

Samtidigt har han inte råd att nobba apparna helt och hållet.

– Det är ett jobbigt dilemma.

Digitaliserad dumpning

Fackförbundet Handels undersökte nyligen lönevillkoren för buden i den boomande e-handeln. Enligt rapporten kostar en traditionellt anställd med kollektivavtal arbetsgivaren 279 kronor i timmen. De egenanställda arbetarna i plattformsföretagen kostade mindre än hälften. Det är därför Uber har lyckats slå sönder taximarknaden. Allt fler sektorer kommer drabbas av denna digitaliserade lönedumpning.

Sverige ligger strax efter utvecklingen i Storbritannien där arbetskraften inom gigsektorn har tredubblats på fem år. I England och Wales arbetar nu 4,5 miljoner människor regelbundet för plattformsföretagen. Förutom de magra lönerna är de osäkra anställningsformen i sig själva sjukdomsskapande, enligt flera studier. Stressen är hög och skaderiskerna stora.

Wolt vägrar att teckna kollektivavtal eller ta något som helst arbetsgivaransvar. Deras bud är egenanställda vilket facket menar är ett sätt att utnyttja kryphål i lagen. Utan trygg anställning eller kollektivavtal är du väldigt skyddslös i Sverige. Hela den svenska modellen bygger på starka fackförbund som tvingar arbetsgivarna till förhandlingsbordet. Byggnads slipade förhandlare beväpnade med stridsåtgärder kan pressa byggbolagen till stora eftergifter. Vem för cykelbudens talan? I matbudsbranschen liknar maktrelationerna den mellan faraonerna och arbetarna som släpade sten till bygget av pyramiderna.

”För tankarna till 1800-talet”

Vår tids giganter sitter i fräscha kontor och appövervakar cykelbudens frenetiska trampande ute på gatorna. Gigarbetarna kan sällan svenska språket och har varken har tid eller resurser till att organisera sig fackligt.

Arbetsrättsjuristen George Sandul, som studerat branschens villkor, ger en dyster bild av den nya ekonomin:

– Plattformsföretagen använder supermodern teknik men praktiserar en arbetsetik som för tankarna till 1800-talet.
Guldrushen i Klondike ledde till svält och utslitna arbetare. Mot slutet av 1800-talet, när guldfyndigheterna sinade, hade ett fåtal blivit rika medan de flesta återvände hem med tomma fickor.

Wallenbergarna har håvat hem sin påse med guld. Vad kommer hända när hypen kring techbolagen har lagt sig och de andra storinvesterarna kräver avkastning på sina satsade miljarder. Det finns skäl till oro när affärsmodellen bygger på utnyttjande av fattiga bud och lönerna redan nu är på bottennivåer.

Hur ska den framtida lönsamheten skapas? Vilka fler kostnader kan de kapa? Framtiden ser inte ljus ut för cykelbudet Shokri och hans kollegor.