Jenny Aschenbrenner: Vi firar – och vänder bort blicken från andras ungar

Är det en docka där i vattnet? frågar den purunga, nyanställd gränsvakten vid den australiska kustbevakningen sin marginellt äldre kollega? Nej, svarar den 23-åriga killen, det är en baby, och ”jag såg något dö i hans blick där och då” berättar han i The Guardian.

Till julen firar vi en nyföding, en liten sladdrig typ som inte ens kan hålla upp sitt eget huvud, mänsklighetens mest sårbara punkt, den vid och strax efter födelsen, den firar vi.

Alla vet det, men ibland ­drabbas man av det på nytt.

En jul firar jag i Frankrike och vi går till midnattsmässan i den stora katedralen. Ingen av oss är troende kristen men något händer med oss alla när vi ser raden av kyrkans män som skrider fram genom kyrkgången och svänger sina rökelsekar och längst fram biskopen som i sina händer bär ett träsnidat litet människobarn med förgyllda detaljer.

Det är så hemskt att höra barnen gråta om nätterna i skogarna, säger en av de som bor vid den polska gränsen till Belarus under den sena höstens flyktingkatastrof, hen, som vill vara anonym, säger sig inte alls tycka att flyktingarna ska ha asyl eller så. Inte alls. Hen står bara inte ut med barnens gråt och har därför börjat hjälpa familjerna därute i skogen och för det straffats med fängelse.

Församlingen i katedralen i Rennes mässar ”Il est né le divin enfant.” ”Det gudomliga barnet är fött” och männen bär barnet, snidat i trä med detaljer i guld, till sin mamma Maria, också i trä i naturlig storlek, som väntar med öppen famn.

Ett litet mirakel sker där i midnatts timma. Inget gudomligt, men att människorna männen, makten bär skörheten hem till tryggheten.

Barnen som föds på hallgolv och i taxibilar. De som föds för sent efter en utdragen smärtsam förlossningsprocess som gått snett eftersom ett av världens ­rikaste länder inte tyckte sig ha råd att se till att det fanns tillräckliga resurser för att kvinnor skulle få föda på sjukhus. De som fick skador. De som inte överlevde.

Barnen som är föremål för kultens tillbedjan.

Barnen som vi gör nästan vad som helst för att få ha i våra liv, betalar vad som helst, låter våra kroppar gå igenom vad som helst, låter andras kroppar gå igenom vad som helst.

Vad som helst.

Allt.

Bara BARNEN kommer.

Så kommer barnen och ändå vänder vi bort blicken.

I alla fall från andras ungar.

Männen som bär barnet genom kyrksalen bär också makten i sina kåpor, de lämnar det nyfödda barnet i Marias famn.

Barnet som är objektet för deras dyrkan.

Barnen som är tomrummet i tillvarons mitt.

Andras ungar. De vräks ibland från sina hem och får leva på härbärgen med sina föräldrar.

De familjehemsplaceras på ställen som vunnit upphandlingar genom att ge billigaste möjliga omsorg och där dör de ibland. När de försöker rymma därifrån fem år gamla har de hänt att de drunknat i ån.

Andras ungar märks när de dör. När de skjuter varandra i förorterna, till exempel.

Annars märks de inte så mycket.

De stryker i hörnen, de tassar i skuggorna.

”Il est né le divin enfant.”

Varm och söt som en nygräddad pepparkaka smakar tanken på att barnet i mitten kan få kliva ut ur sitt förgyllda trähölje och ta fysisk form i rummet.