Vi är lurade – kroppen går inte att styra

Äger jag min kropp eller äger min kropp mig? Det kan framstå som en fåfäng fråga. Det räcker med att under en längre period testa att sluta äta, eller sova, för att ganska snabbt inse att vår makt över den egna kroppen är betydligt mer begränsad än kroppens makt över oss. Jag funderar över det här när jag läser den brittiska författaren Olivia Laings essäsamling ”Everybody – a book about freedom” (Picador, 2021), där hon vrider och vänder på frågor om frihet och makt kopplat till kroppen. I en av essäerna, ”Unwell,” identifierar Laing två helt motsatta sätt att besvara frågan om vem som har makten. Antingen förnekar du din kroppslighet och gör allt du kan för att äga kroppen och styra den dit du vill, eller så accepterar du din kroppslighet och försöker leva med dess inbyggda (o)frihet. Laing diskuterar dessa olika förhållningssätt i relation till sjukdom, men det går att dra paralleller till andra arenor av livet. En sådan, där vi ständigt försöker att ta makt över kroppen, är reproduktion. För i likhet med sjukdom, sätter frågor om fertilitet, graviditet och längtan efter barn fingret på den ömma punkt som handlar om vem som egentligen bestämmer, du eller kroppen?