Äger jag min kropp eller äger min kropp mig? Det kan framstå som en fåfäng fråga. Det räcker med att under en längre period testa att sluta äta, eller sova, för att ganska snabbt inse att vår makt över den egna kroppen är betydligt mer begränsad än kroppens makt över oss. Jag funderar över det här när jag läser den brittiska författaren Olivia Laings essäsamling ”Everybody – a book about freedom” (Picador, 2021), där hon vrider och vänder på frågor om frihet och makt kopplat till kroppen. I en av essäerna, ”Unwell,” identifierar Laing två helt motsatta sätt att besvara frågan om vem som har makten. Antingen förnekar du din kroppslighet och gör allt du kan för att äga kroppen och styra den dit du vill, eller så accepterar du din kroppslighet och försöker leva med dess inbyggda (o)frihet. Laing diskuterar dessa olika förhållningssätt i relation till sjukdom, men det går att dra paralleller till andra arenor av livet. En sådan, där vi ständigt försöker att ta makt över kroppen, är reproduktion. För i likhet med sjukdom, sätter frågor om fertilitet, graviditet och längtan efter barn fingret på den ömma punkt som handlar om vem som egentligen bestämmer, du eller kroppen?
Frysa sina ägg
Å ena sidan har vi de senaste årens många rörelser som på olika sätt manar oss att ”lyssna på kroppen”. Här finns de som, ofta via olika sociala medieplattformar, förespråkar en holistisk fertilitetsförståelse och lär oss förstå våra menscykler genom att analysera våra flytningar. Ett sätt att erkänna kroppens makt genom att ge den mening som något annat än ett objekt att kontrollera. Å andra sidan finns en fortsatt dominerande syn på kroppen som något vi kan, till och med bör, styra. Det är inte minst påtagligt i den växande industri som erbjuder kvinnor möjligheten att frysa sina ägg för att ta kontroll över sin reproduktion och anpassa den efter de samhälleliga krav och förväntningar som ofta tycks leda kvinnor att tvingas tänka ”karriär först, barn sen”.
Biologin är orättvis
Internationella företag gör numer rejäla vinster på att erbjuda västvärldens kvinnor sådana möjligheter. I en artikel i Dagens Nyheter (16/10) beskrivs att omsättningen för den globala fertilitetsindustrin uppskattas uppgå till dryga 360 miljarder kronor om fem år. Synen på kroppen som något som går att ha makt över understöds med andra ord av det kapitalistiska systemet. Här finns en marknad som gör stora pengar på att vi fortsätter med vår befängda tro på att vi kan ta makten över våra kroppar. Problemet är att det oavsett storlek på pengapåsen inte är möjligt. Kroppen erkänner inga marknadsprinciper. I en intervju (DN 18/10) berättar den 34-åriga egenföretagaren Ida att hon bestämde sig för att frysa sina ägg för att ”slippa stressen att hitta den rätte” att skaffa barn med. När hon påbörjade kontakten med IVF-kliniken visade det sig dock att hennes äggreserv var låg och trots flera behandlingar var det till slut inte möjligt att plocka ut några ägg att frysa ned.
För saken är den att livet är orättvist, och biologin är orättvis. Professorn i arbetsvetenskap, Lena Abrahamsson, menar i Dagens Nyheter (16/10) att vi bör ha ett arbetsliv som möjliggör för kvinnor att kombinera familj och karriär, snarare än ett system som kräver att kvinnor manipulerar sina kroppar för att anpassa sig till systemet. Det är en rimlig slutsats men är inte frågan ännu större än så? Det handlar inte endast om ett förändrat arbetsliv, det handlar också om en förändrad syn på kroppen i ett kapitalistiskt samhälle.
Kapitalismens falska frihet
Frågan om frihet och makt över kroppen i relation till reproduktion ställs ytterligare på sin spets när vi pratar om kommersiellt surrogatmödraskap. För till skillnad från fertilitetsindustrin, där maktkampen rör den egna kroppen, handlar det här om kontroll av andras kroppar. Inte sällan om fattiga kvinnors från länder utanför västvärlden, en grupp vars möjligheter att ta makt över sin egen kropp är än mer begränsad.
Att inte kunna få de barn man längtar efter är en individuell tragedi och en stor sorg för de som drabbas. Men visst finns det en extra grymhet i att påtvingas denna insikt i en kapitalistisk samhällsstruktur som påstår att vi kan få allt vi vill ha bara vi betalar tillräckligt? Som individer har vi inget annat val än att acceptera vår kroppslighet och försöka leva med den. Men hur? Holistisk fertilitetsförståelse och uppmaningar om att ”lyssna på kroppen” i all ära, men vad ska vi göra med sådana, individuellt riktade, uppmaningar i ett system där vissa tjänar pengar på andra människors barnlängtan, medan andra tvingas sälja sina kroppar? Vad vi behöver är ett samhälle organiserat kring den inbyggda (o)frihet kroppen innebär, ett som inte ger oss falska förespeglingar om att vi kan styra allt med ekonomiska medel, utan ett som ger oss utrymme att acceptera, sörja och hitta nya vägar framåt med den kropp vi ändå inte slipper undan. Kroppen erkänner inga marknadsprinciper.
