Jens Ergon: 1,5-gradersmålet utgör en drakonisk utmaning

2020 kan bli det varmaste år som uppmätts, jämförbart med det tidigare rekordåret 2016 – och det utan att havsfenomenet El Niño, som 2016, ger uppvärmningen extra skjuts. Det är naturligtvis omöjligt att säga var medeltemperaturen kommer att landa, men någonstans 1,1–1,3 grader varmare än under förindustriell tid (1850–1900) är en rimlig gissning.

Samtidigt rapporterade Meteorologiska världsorganisationen (WMO) i juli att risken är 20 procent – en på fem – att något av åren 2020–2024 blir 1,5 grader varmare än under förindustriell tid. Det säger något om hur nära klimatforskningens säkerhetsgränser vi ligger. Enligt Parisavtalet ska världens länder försöka begränsa den globala uppvärmningen till 1,5–2 grader – allt för att undvika ödesdigra konsekvenser, som att världen lång-siktigt binder sig vid havsnivåer tiotals meter högre än idag.

En del har vridit WMO:s varning ett varv till. Budskapet är att uppvärmningen går snabbare än beräknat och att vi inom fem år kan leva i en 1,5-gradersvärld. Det stämmer inte. Klimatförändringar mäts inte i enskilda år, utan i genomsnitt över flera år. Även om risken blir allt större för att ett enskilt år bräcker gränsen så beräknas den globala medeltemperaturen passera 1,5 grader någon gång under 2030-talet.

I själva verket står sig forskarnas prognoser otrevligt väl. Den globala medeltemperaturen stiger obevekligt, med ungefär 0,2 grader per decennium. I takt med klimatsystemets färd ut i det okända håller vi också på att bli alltmer varse om konsekvenserna. Och här har forskarvärlden tyvärr skärpt sitt budskap: Klimatförändringarna tycks slå snabbare och hårdare än man befarat.

Framför allt: Det fönster som återstår för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader är minimalt. I januari 2020 återstod 335 miljarder ton av den koldioxidbudget världen har till förfogande för att med hyfsad (66 procent) sannolikhet hålla uppvärmningen under 1,5 grader. 2019 landade koldioxidutsläppen runt 43 miljarder ton. Även om coronakrisen leder till ett historiskt utsläppstapp så riskerar koldioxidbudgeten att rinna ut inom 7–8 år.

1,5-gradersmålet utgör med andra ord en drakonisk utmaning. För att lyckas måste utsläppen i världen utraderas inom 15 år – eller 30 år, om man förutsätter att mänskligheten lyckas suga avsevärda mängder koldioxid ur atmosfären.

Enligt en studie som nyligen publicerades lär medeltemperaturen nå 1,5 grader i början av 2030-talet, närmast oberoende av vad som görs. Den avgörande striden handlar om varje tiondels grad därutöver. Och den striden står här och nu. Enligt forskarna innebär en genuint grön återhämtning efter coronakrisen att 1,5-gradersmålet alltjämt, teoretiskt, ligger inom räckhåll. Bränns däremot chansen att styra om världsekonomin i grön riktning så binder sig världen vid ytterligare 0,3 graders uppvärmning. Minst. Politiken står inför ett ödesval. Och besluten fattas nu, under hösten och kommande år.