Den farsartade berättelsen om den svenska Natoansökan tycks nu ha nått sitt slut. En uppenbart glad Jens Stoltenberg förklarade för den samlade presskåren på Natomötet i Vilnius att Turkiets president Erdogan slutligen gett med sig. Han skulle inte längre blockera det svenska medlemskapet. Vad som fick honom att ändra sig är fortfarande oklart, kanske var det stränga ord från Biden, kanske var det samtalet med Europeiska rådets ordförande eller så var det att Ulf Kristersson slutligen hade superlovat att implementera Madridöverenskommelsens alla paragrafer. Oavsett vad kan man se detta som slutet på den svenska Nato-debatten.
Ryssland en besvikelse
Om förhandlingarna framstått som korkade så står det sig slätt mot debatten i Sverige. Det är talande för vår samtid att vi inte klarar av att ha en seriös debatt om ett av vårt lands största kursändringar. Istället så har frågan behandlats med en stenhård chockdoktrin. Det enda argumentet som presenterades emot att vi skulle genomföra en folkomröstning om denna potentiellt livsavgörande fråga var att vi inte hade tid. Att Ryssland skulle hinna att agera militärt gentemot Sverige eller kunnat påverka en folkomröstning med deras fantastiska trollfabriker. Återigen visar sig Ryssland vara en besvikelse. De har haft över ett och halvt år på sig att försöka göra något gentemot Sverige i detta av högern uppmålade känsliga läge. Det verkar som att Ryssland varit upptagna med något annat. Varken Finlands eller Sveriges ansökan tycks ha tvingat judomästaren Putin att agera. Med facit i hand så hade vi haft gott om tid att ha både en riktig debatt och folkomröstning.
Vem kan säga nej?
Chockdoktrinen grundar sig på två huvudsakliga argument. För det första så måste vi ingå i alliansen för att kunna förvänta oss bistånd och skydd i ett läge där den inkompetenta björnen skulle välja att anfalla oss. Ifall vi inte är medlemmar så skulle våra samarbetspartners och grannländer kunna strunta i att bistå oss eftersom de inte är förpliktigade. Det låter till en början som ett rimligt argument, ända tills man får höra svaret på den kanske mest återkommande kritiken mot ett Natomedlemskap: “Vi kan komma att behöva skicka våra söner och döttrar för att dö i ett krig för att skydda en skurkstat som Turkiet”. Då låter det helt plötsligt annorlunda, Natomedlemskapet och den beryktade Artikel 5 verkar vara frivillig. Natovännerna förklarar att vi inte alls måste göra någonting ifall ett annat medlemsland blir angripet. Vi kan helt enkelt välja att säga nej. Detta är alldeles riktigt. Turkiet har vid ett flertal tillfällen sagt sig vilja aktivera Natostadgan som påstås förpliktiga medlemsländerna att komma till dess undsättning men varje gång hade de mötts av kalla handen och istället fått gå med på lite symbolisk hjälp i deras olika folkrättsbrott. Så varför skulle inte andra länder kunna säga nej, om Sverige i framtiden skulle begära hjälp utifrån artikel 5?
Dunderneutrala Schweiz
Det andra till synes tunga argumentet som använts för vår anslutning är att det är en solidarisk handling med Ukraina och något som krävs för att kunna bistå dem. Det är i själva verket kanske det dummaste av alla argument. Sverige tillsammans med en rad andra länder som saknar medlemskap i alliansen har redan bistått Ukraina. Till och med det dunderneutrala landet Schweiz har bistått Ukraina med miljarder. Det största problemet med debatten är att den stannat i de här dumheterna. Istället hade vi behövt en helt annan debatt. En diskussion om hur vi föreställer oss vårt framtida försvar efter den så kallade “strategiska pausen”, hur vi spenderar våra pengar bäst och kanske det viktigaste: hur vi ska förhålla oss till att bli ännu mer bundna till amerikansk utrikespolitik.
Bror duktig-politiker
Natoförespråkarna har alldeles rätt när de säger att Sverige har stått alliansen otroligt nära under lång tid. Det är bara att titta på vårt deltagande i de olika militärmakternas invasioner och interventioner i globala Syd. Krafter inom Sverige har alltid velat visa sig duktiga och dugliga. Mali, Afghanistan och Libyen. Misslyckanden som gled undan. Ansvariga som aldrig ställdes till svar för vad de kostat landet, de stupade soldaterna och inte minst människorna som lever på platserna där vi varit. De mest infantila av alla försvarare av vårt nu stundande medlemskap är de som vill låtsas som att ingenting förändrats. Att så fort vi fått vårt medlemskap så kan vi återgå till hårda relationer med skurkstater som Turkiet och att svenskarna fortfarande har kontroll över vilket äventyrskrig vi ska delta i härnäst. En kontroll vi aldrig tidigare haft och nu stärks istället hökarna inom svensk försvarspolitik av att våra bror duktig-politiker ska sitta runt bordet med de stora killarna. Vi kan låtsas att vi är ett fredsälskande folk. Det är lögn och förbannad dikt. Vi är ett land med stora ekonomiska intressen i krig. Inte endast i vapenindustrin utan genom att ta rygg på de stora länderna så hoppas våra politiker och företagsägare få en del av pengaflödena som strömmar ur krigszonerna.
Säljer död till diktator
Vid förhandlingarna med Turkiet har vår regering haft med sig sina bästa kompisar som ständigt viskar i deras öron. Kompisar som Saabs vd Micael Johansson som i Sydsvenskan öppet förklarade att han inte kunde se något negativt med att vi lyft våra vapenembargon mot Turkiet. Att det skulle bli goda affärer. Det kanske är hans bristande fantasi eller är han glad-dum som en hund. Men ifall han blundar riktigt hårt kan han för sitt inre kanske se ett Gripenplan leverera en robot mot ett litet samhälle i norra Syrien och träffa sitt mål, en demokratikämpe som äter middag med sin familj. Då kanske han kan förstå att det han faktiskt gläds åt är att sälja död till en diktator.
Vi får se om Erdogan är färdig med att förnedra Ulf Kristersson, men oavsett så är det klart att svenska folket har inte fått vara delaktiga i beslutet. Ett beslut som berör oss alla för en oöverskådlig framtid. Varken beslutet eller debatten har varit värdiga en demokrati. Det får ses som den största anpassningen vi gjort för vår anslutning till Nato.
