Hans namn ändrade vi,
Själv sa han ändra mitt namn…
Ändra mitt namn till Frihet Karimi…
Han sa jag är oskyldig,
Friheten sa att han är oskyldig,
I natt jord,
Blommorna vi planterade i hans jord…
De kommer att blomma med hans själ
Vi planterade Friheten…
Friheten har inte dött”
Dessa ord går att höra på en ljudupptagning som cirkulerar på nätet om Mohammad Mehdi Karimi. 22-åringen som för två veckor sedan ihop med Seyed Mohammad Hosseini hängdes efter att i en skenrättegång anklagats för mord på en medlem av den iranska paramilitära styrkan. Orden från upptagningen tränger igenom, stannar.
Namn, ansikten, leenden. Alla dessa döda. Söndertrasade kroppar som i smyg begravts av iranska regimen eller mot betalning lämnats tillbaka till anhöriga. En brutalitet som inte har några gränser. För regimen är gränslös. Och inget av det jag skriver är nytt. Inget chockar. Inga vittnesmål om timslånga våldtäkter av fängslade tonårsdemonstranter. Ingen tortyr med klippning av fingrar och elchocker mot fångars kön. Inga massavrättningar. Vi är förbi chocker. Vi var förbi dessa för längesen. När de inte längre existerar återstår endast motstånd. Motstånd i hemlandet, motstånd här. Trycka på alla knappar vi kan trycka, pressa alla makthavare som går att pressas, skriva alla texter vi mäktar formulera. Gå på alla demonstrationer vi kan ta oss till.
Utan andning, ingen kraft. Utan kraft, inget motstånd.
Men motstånd kostar. Många av oss är matta, för att inte säga utmattade. Ensamheten i vardagen är konstant närvarande. Vi fortsätter med studierna, arbetet, barnen, hälsar på grannen, skrattar med kollegan, livets alla nödvändigheter. Samtidigt som vi inombords slits i bitar, gråter. Försöker hålla huvudet över ytan, inte drunkna. Varje morgon går vi sönder, plockar upp oss själva, håller ihop.
Jag tänker ständigt på Iran. Likväl på Tigray och Afghanistan. Jag tänker på anhöriga i hemländerna, på de som lever i exil. På kraften om vi förenades, visade solidaritet, höll varandra om ryggen. Utbytte erfarenheter kring politiska strategier, kring svärtan vi bär på. På kraften vi skulle samla om vi delade på allt. För det går att dela även på svärta. Portionera ut den så att smärtan blir lättare att bära.
Jag tänker att vi med familjer som befinner sig i krig och i revolutioner än mer behöver gå ihop. För som vanligt kan vi inte räkna med majoritetsbefolkningen. Jag skriver inte det i polariserande eller skammande syfte. Mer för att det historiskt sett är så. Den som inte drabbas offrar sig sällan. Hade självklart hoppats på betydligt mer av icke drabbade likasinnade, men det finns varken tid eller energi att invänta dem. Energin behöver kanaliseras i annat. Och mitt i kampen behöver det tabubelagda hinnas med – att andas, ta hand om oss själva. Utan andning, ingen kraft. Utan kraft, inget motstånd.
Min andning blir att i helgen se biofilmen ”Holy Spider” som utspelar sig i Iran och har premiär idag. Det är den sanna historien om Saeed Hanaei som mellan år 2000 och 2001 mördade 16 kvinnliga prostituerade i den heliga staden Mashad i Iran. Han kom att kallas för ”spindelmördaren” på grund av tillvägagångssättet där han som förtäckt torsk lurade kvinnorna till sitt hem – till sitt nät – medan fru och barn var borta, för att därefter strypa dem. Efter gripandet av Hanaei ursäktade, för att inte säga berömde, religiösa fundamentalister hans brott och menade att han försökt ”rena” Iran från moralisk korruption. De ansåg, förväntat nog, att morden var befogade. Att Hanaei borde fortsatt, att han utförde sin religiösa plikt i linje med religiösa föreskrifter och lagrum. Hanaei dömdes till slut till döden.
”Holy Spider” sätter fingret på varför Jina Mahsa Amini mördades förra september och varför revolutionen i Iran inte kunde låta sig vänta. Den sätter fingret på människors livsvillkor, i synnerhet kvinnors. På hur otroligt smutsig den iranska staten är. På att dåden som utfördes av mördaren Hanaei möjliggjordes av ett misogynt system där könsapartheid sanktioneras.
Ett system som aldrig kommer att bli som det en gång var, ett system som garanterat kommer störtas. För gripanden och massavrättningar avskräcker inte längre demonstranter som på tok för länge begränsats av rädsla.
”…säg inget till mamma.”
(Mohammad Mehdi Karimis sista ord till sin far innan han hängdes.)
