Kommentar: Varför var ni tysta när Obama fick fredspriset?

Jag var fortfarande ett barn när de två planen fällde World Trade Center. En finnig tonåring som med stora ögon tittade på kioskens tjock-tv tillsammans med affärsägaren. Jag minns att han bjöd mig på colan. Jag minns att jag förstod att världen förändrades där och då. Att dåliga grejer skulle hända. Invasionen av Afghanistan skedde samtidigt som världen var i chock. Det ödesdigra misstaget fick ske utan något kvalificerat motstånd. En känsla av att någon precis förnedrat skolgårdens största tuffing och alla förstod att tuffingen skulle ge någon däng som svar. Vad som först såg ut som en straffexpedition blev 20 år av waterboarding, spöksoldater och vägbomber.

När USA proklamerade sin intention av att invadera Irak och avsätta Saddam Hussein menade de flesta att drivkraften var något annat än hämnd. George W Bush antogs vilja gå i sin fars fotspår. Att de var ute efter oljan. Att han kanske var för korkad att kunna skilja länder åt. Chocken från 11 september hade lagt sig. Ett riktigt motstånd formerades.