Kommentar: Varför var ni tysta när Obama fick fredspriset?

När USA proklamerade sin intention av att invadera Irak och avsätta Saddam Hussein menade de flesta att drivkraften var något annat än hämnd. George W Bush antogs vilja gå i sin fars fotspår. Att de var ute efter oljan. Att han kanske var för korkad att kunna skilja länder åt. Chocken från 11 september hade lagt sig. Ett riktigt motstånd formerades. 

Världen över demonstrerade hundratusentals mot kriget i Irak. Grävande journalister slog hål på lögnerna om massförstörelsevapen. 

Jag var inte längre ett barn. Jag hade blivit en ung man. Jag förstod att det var fel. Att inget gott skulle komma ur det. Oavsett vem Hussein var och vad han hade gjort så var det Iraks civilbefolkning som skulle få lida. Det fick de. Iraks desperata försök att sätta upp motstånd blev klassat som terrorism. Araberna blev terrorister mitt framför våra ögon.

Den dominerande kraften för motstånd i Sverige var vänstern. Det orättfärdiga kriget blev början på min och många andras resa in i vänstern. Rösterna från högern fanns också men de manade till lugn. Inga onödiga störningar av relationen till USA. De var trots allt våra vänner. Men många i högern gick längre än så. De stöttade kriget. Argumenterade öppet för dess nödvändighet. En av dem var en ung Peter Wolodarski. Han ansåg att det var dags att visa handlingskraft. Att USA hade legitima intressen i kriget. Att det var ett nödvändigt ont. En annan var Carl Bildt (M) som både stöttade kriget och gjorde ordentligt med pengar på invasionen. Idag låter det annorlunda.

När det visade sig att Nobelstiftelsen bjudit in Rysslands ambassadör exploderar borgerligheten. Wolodarski själv drar jämförelsen till när Sovjet gick in i Ungern och Nobelmiddagen helt enkelt ställdes in. En händelse som Sverige lät passera utan några kraftiga reaktioner. VPK:s ordförande ville se Rysslands ambassadör utvisad, så blev det dock aldrig. 

Inte heller har USA fått missa kläggfesten trots att man spenderat större delen av 1900-talet med att bomba andra länder. Något gör att dessa frihetsälskande liberaler tycks betrakta detta krig med helt andra ögon än de som startats av USA. 

Den norska Nobelkommittén gick så långt att de gav Barack Obama fredspriset. Trots att Obama beordrade tio gånger fler drönarattacker under sitt första år som president än vad hans föregångare gjorde under hela sin mandatperiod. 

Kan det ha att göra med hudfärgen på de som ska träffas av bomberna? Handlade det om att man fortfarande trodde att man kunde exportera demokrati med granatkastare eller löd man minsta vink från USA som man såg som en förebild?

Samma kritik kan självklart riktas mot delar av vänstern. Där finns röster som vill stödja Vladimir Putin i hans krig. Det handlar om människor med Kalla kriget-hjärnor så marinerade i stormaktspolitik att de håller på respektive land som om det vore en fotbollsmatch. Skillnaden är dock enorm. Den vänster som uttrycker någon typ av stöd för Ryssland eller vill relativisera bort landets övergrepp sitter inte i några bolagsstyrelser. De är inte rådgivare till våra vapenföretag och, inte minst, de är inte chefredaktörer för en av Sveriges mest prestigefyllda tidningar.

Nobelstiftelsen tycks ha ändrat sig och portat Ryssland, Belarus och Iran. Stackare som inte får träffa eliten. För oss här utanför så gäller det att hålla huvudet kallt. Vi går med stormsteg mot ett nytt kallt krig. Där all politik riskeras att formas efter stormakternas politiska ambitioner. I en sådan tid är det klokt att komma ihåg sin historia. Att vara konsekvent motståndare till invasionskrig. Inte som pacifist utan genom att kämpa för varje människa och folks rätt till självförsvar och att tysta krigshetsarna. De som önskar lösa världens alla problem med bombplan. 

För det finns ingen större fiende till vår framtid än de makthavare som ropar efter blod.