20 procent av Sveriges befolkning röstar på en politik som aktivt vill rensa ut mig, min familj och det vi tror på.
Den insikten gör något med en, den förändrar hela tilltron till samhället.
Katalysator för extremism
I skrivande stund kräver SD en talman i paketlösningen. Linus Bylund snackar om journalistrugby och vi – minoriteter i det här landet – söker frenetiskt upp alternativ till flykt. Hur ska vi överleva i den här samtiden? Vad kommer en sverigedemokratisk politik innebära för våra grundläggande mänskliga rättigheter?
Det är relevanta frågor efter ett val som är internationellt och historiskt unikt. Sverigedemokraterna är inte att jämföra med nordiska högerpopulistiska alternativ som Sannfinländarna, Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. Sverigedemokraterna är unika i nordisk och internationell politik – de är högerextremister. Och inte enbart en del av miljön – dessutom dess katalysator. Stammen som växte fram ur nazistiska och fascistiska rötter. Den som stabilt håller trädets vit makt- och counterjihadistiska grenar vid liv.
Grannarna röstar SD
Vilka ord finns ens kvar? I mitt valdistrikt röstar var femte granne på SD. I Sverige vill man gärna göra en åtskillnad på det politiska och det privata, men det går inte längre. Jag ser på förskolepedagoger och föräldrarna som plockar upp sina barn med en misstänksamhet – inte för att jag vill, men för att jag måste. För att det är ren självbevarelsedrift, ett försök till överlevnad i en nationalistisk samtid.
I taxin på väg från Jomshof-debatten förklarar chauffören att det inte finns skäl till oro. Tvärtom, anser han. Sverigedemokraterna menar inte sådana som mig, de syftar på brottslingar, förklarar han. Jag nickar, som om jag levde i ett angiverisamhälle. I bakhuvudet påminns jag om partiets principprogram – en uttalad plan för etnisk utrensning:
”Som infödd svensk räknas den som är född, eller tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.”
Och:
”… som infödd svensk kan man upphöra att vara en del av nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.”
Jag vill tro Sverigedemokraternas apologeter, det är inte den skötsamma blatten SD åsyftar. De hårdare tagen, inskränkningar i kulturpolitiken, avskaffandet av mänskliga rättigheter – det är förslag där udden är riktat mot de kriminella. Jag nickar igen, som om jag levde i ett angiverisamhälle. I bakhuvudet påminns jag om att när rättsstaten luckras upp, när public service nedmonteras, när queera förlorar i en politik som aldrig var avsedd för dem, då finns inget vi och dom. Det är våra gemensamma kamper, våra gemensamma mål Sverigedemokraterna är på väg att avskaffa, demokratin så som vi känner till den är på väg mot sin egen död.
Vi har fyra år på oss
Min kusin ringer mig från Kanada. Hon frågar hur det kommer sig att så många svenskar valt nazismen. Jag hör mig själv rationalisera, som om jag levde i ett angiverisamhälle. De är inte riktigt nazister, förklarar jag. Däremot har de sina rötter i miljön. Jag vet inte varför den (i grunden sakliga faktan) är viktig att säga. Kanske för att övertyga mig själv om hur jag ska orka se mina grannar i ögonen när vi hasar oss fram i Ica-kön. De som är nästannazister, vanliga människor som röstat för utrensningen av mig.
Jag sörjer. Men jag har samtidigt valt motståndet.
Joe Hill sa: Sörj inte, organisera er. Dagen efter valet sörjer jag landet mina föräldrar kom till i hopp om något bättre. Jag sörjer utbrändheten som finns i den antirasistiska rörelsen, jag sörjer tröttheten som finns inom vänstern. Jag sörjer idédebatten, visionerna, klimatet vi ville förändra för oss själva och våra barn.
Jag sörjer. Men jag har – som så många andra i det här landet – samtidigt valt motståndet. Nu har vi fyra år på oss att vända trenden. Och jag är helt övertygad om att vi har kapaciteten och kampviljan till det.
