Att vänsterpopulismen var populär var inte särskilt konstigt. Dels fungerade den som ett svar på den högerpopulism i form av Brexit och Trump som vid mitten av det förra decenniet såg ut att erövra västvärlden. Dels handlade det om att de vänsterrörelser som under 2010-talet vann framgång – eller såg ut att kunna göra det – från Syriza i Grekland och Podemos i Spanien till corbynismen i Storbritannien och Sanders-kampanjerna i USA, alla kunde klassas som mer eller mindre populistiska.

Ta makten från eliten

Begreppet vänsterpopulism, som det formulerats av Mouffe och hennes framlidne livspartner, den argentinske tänkaren Ernesto Laclau, går ut på att vänstern måste bygga sin politiska kamp på ett konfrontativt förhållande mellan vi och dom. Lite som högerpopulism alltså, men med den avgörande skillnaden att i vänsterns variant är vi:et alla de som saknar politisk, ekonomisk och kulturell makt, och dom:et eliterna inom nyss nämnda områden (i högerversionen är vi:et som bekant vita och dom:et alla som inte är det). Vänster­populismen skiljer sig också från den traditionella marxismen i att den inte nödvändigtvis utgår från klassförhållanden. Laclaus och Mouffes idé bygger på ett koalitionsbyggande där alla samhällets förbisedda, oavsett om de är flyktingar, män i glesbyggd, dragqueens eller narkomaner, gör gemensam sak för att med demokratiska medel ta makten från eliten.

Mer relevant än någonsin

De senaste två–tre åren har ­vänsterpopulismen alltså hamnat lite i skymundan. Förklaringarna är många. Corbyns och Sanders misslyckande att ta sina folkliga rörelser hela vägen måste förstås nämnas. Likaså den lamslagning av den politiska debatten som ­pandemin och Rysslands anfallskrig i ­Ukraina inneburit. Men det vore synd att bara därför förpassa idén till historiens soptipp för ­politiska buzzwords, det finns nämligen gott om exempel som visar på att den är mer relevant – för att inte säga nödvändig – än någonsin.

Gott om exempel

Titta bara på Frankrike. Där har folk ur alla samhällsgrupper (utom den mest besuttna) det senaste halvåret gått man ur huse för att gemensamt protestera mot Macrons vansinniga pensionsreform. Där lyckades vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon få över 20 procent av rösterna i första rundan i förra årets presidentval. Sedan samlade han alla landets vänsterpartier (till och med ­sossarna!) under en flagg i parlamentet. Titta på Spanien. Där lyckades den nya alliansen Sumar, också den en sammanslagning av olika vänsterpartier, långt bättre än förväntat i valet för några veckor sedan. Detta efter att man slutat prata om luddiga policys och istället gått till attack mot högern och landets rika. Titta på Latinamerika, där vänsterpopulistiska rörelser tar makten i land efter land.

Jag önskar att jag kunde räkna den svenska vänstern – mer ­specifikt Vänsterpartiet under Nooshi Dadgostar – till denna grupp av positiva exempel, men tyvärr går det inte. Snarare har V under de senaste två åren visat hur fel det kan gå om man inte använder en populistisk strategi.

En ovilja att höja rösten

Dadgostars ledarskap började ju så bra, när hon fällde regeringen Löfven över hyrorna. Det var vänsterpopulism i dess renaste form: en stor grupp människor, Sveriges hyresgäster, ställdes mot en liten elit, hyresvärdarna. Underdogen vann, tack vare Vänsterpartiets manöver. Det spelade ingen roll att det gick emot gängse konventioner och att sosse-politruker på Twitter blev sura: V stod på folkets sida mot makten, och således visade opinionsundersökningarna att väljarna flockades till partiet.

Problemet – och anledningen till att de fina ­opinionssiffrorna förvandlades till ett uselt ­val­resultat – är att Nooshi ­Dadgostar sedan hyresstriden har lagt all sin tid, all sin energi, på att vara så lite ­populist, och så mycket politiker, som möjligt.

Detta har märkts i Nato­frågan, där hennes ovilja att höja rösten och argumentera mot ett inträde inneburit ett svek mot det egna partiprogrammet, såväl som en missad möjlighet att mobilisera de många svenskar som fort­farande motsätter sig ett intåg i militäralliansen.

Ett annat exempel är den famösa strategin att försöka vinna glesbygdsväljare genom att positionera sig som den nya gröna industrins främsta förespråkare. Att vilja locka manliga glesbygdsväljare – tveklöst bland de större förlorarna i den nyliberala ekonomin – är det förstås inget fel på. Det är tvärtom en nödvändighet för den sortens koalitionsbyggande jag var inne på tidigare, i alla fall om det ska resultera i valresultat över tio procent.

Ingen tycker om politiker

Felet låg inte där, det låg i sättet Dadgostar gjorde det på. Det går inte att åka ut på landet och prata om att man som politiker ska komma och lösa allt med olika policyändringar och satsningar inom industrin. Dels eftersom det låter som önsketänkande (även om det inte nödvändigtvis behöver vara det), dels eftersom människor på landet helt enkelt inte tycker om politiker.

Det är de inte ensamma om. Ingen tycker om politiker, i alla fall inte någon som tillhör den potentiella väljarkoalition som i ett vänsterpopulitiskt scenario kan ta makten från eliten. Varför? För att politiker är en del av eliten. Här kan vänstern lära av högern: Trump, Berlusconi, Jimmie Åkesson, alla byggde de sina politiska rörelser på en (förvisso lögnaktig) image av att stå utanför etablissemanget. Om vänstern, i såväl Sverige som västvärlden i stort, ska få reellt inflytande under de kommande åren måste den ha detta i baktanke.