Ryssland har haft en medveten och systematisk strategi av terror mot civila. De som befunnit sig under rysk ockupation har blivit offer för tvångsförflyttning, mord, våldtäkt och tortyr. Tiotusentals barn tros ha deporterats från de ockuperade områdena till Ryssland, där deras nationella identitet raderas med tvång. Vid varje befrielse av en ukrainsk by eller stad, uppdagas nya brott som visar hela världen vad som väntar de territorier som ockuperas av Ryssland.
Omfattande privatiseringar
Det är därför hela det ukrainska samhället, trots politiska motsättningar, står enat i uppfattningen att Ukraina bara kan överleva om landet lyckas driva ut den ryska armén från hela sitt territorium. Ställda inför den ryska invasionens tydliga syfte att begå folkmord är Ukrainas medborgerliga och politiska krafter orubbliga i sitt motstånd.
Kriget har pressat ned Ukrainas ekonomi i en djup lågkonjunktur. Under ett enda år av krig har landets BNP sjunkit med ungefär 30 procent. Hög inflation har inneburit fallande reallöner. Bara 60 procent av ukrainarna har lyckats behålla sina jobb, varav bara 35 procent arbetar heltid. Många har inte bara förlorat sina jobb – de har också förlorat sina hem och släktingar. Kriget har krävt tiotusentals döda civila och antalet militära offer är säkerligen fler.
Trots dessa svåra förhållanden vägrar det ukrainska folket att vara passiva offer. Vanliga ukrainares förmåga att organisera sig har varit, och fortsätter att vara, en av nycklarna till landets motstånd mot rysk imperialistisk aggression.
Men i stället för att fokusera på att anpassa ekonomin efter krigets behov, har ukrainska myndigheter lanserat ett omfattande privatiseringsprogram. Genom att utnyttja krigslagar och restriktioner mot demonstrationer har regeringen också nedmonterat arbetslagstiftningen och drivit igenom en rad impopulära åtgärder.
Detta underminerar den sociala sammanhållningen i en tid när Ukraina behöver den som mest. Tyvärr möter ukrainska arbetare angrepp från sin egna regering, till och med när de försvarar landet mot en extern fiende. Samtidigt lyckas inte staten uppfylla befolkningens behov gällande vare sig säkerhet eller konsumtion.
Efter kriget kommer Ukraina att stå inför en kolossal uppgift. Landet kommer att behöva ta itu med den massiva förstörelsen av infrastruktur, omstarta industrin och hantera en stor demografisk kris: åtta miljoner människor, de flesta kvinnor, har lämnat landet. Ett betydande antal flyktingar kanske inte återvänder från utlandet, några på grund av försämringen av sociala rättigheter och arbetsvillkor.
Men istället för att vidta åtgärder som skulle uppmuntra ukrainare att återvända hem efter kriget, efterlyser myndigheterna kommersialisering av sjukvård, total privatisering av statliga tillgångar och nedskärningar i samhällsservice, i syfte att locka utländska investeringar. I det nyliberala dogmats namn underminerar regeringen den ekonomiska och politiska suveränitet som vanliga ukrainare nu offrar sina liv för.
Nu behövs allierade
Till och med under dessa kärva förhållanden mobiliserar ukrainska arbetare mot policies som attackerar deras sociala rättigheter, och aktivister från vänstern och fackföreningsrörelsen stödjer deras ansträngningar att organisera sig. Men de här människorna, som hjältemodigt kämpar för sin suveränitet på alla fronter, behöver allierade.
Den internationella vänstern och arbetarrörelsen kan hjälpa ukrainarna att återfå sin självständighet från den ryska angriparen, såväl som att försvara sig mot nyliberalt beroende.
Militärt, ekonomiskt och diplomatiskt stöd till Ukraina är nödvändigt för att landet inte bara ska uppnå en vapenvila och en fred som inte varar, utan snarare omedelbart tillbakadragande av ryska ockuperande trupper från allt territorium.
Vi behöver också säkerställa att återuppbyggnaden efter kriget inte utnyttjas för att rättfärdiga en radikal transformering av den ukrainska ekonomin till förmån för oligarker och storbolag, snarare än folket. Det enda sättet att garantera nationell säkerhet, i krigstid såväl som därefter, är att införa anständiga arbetsvillkor i enlighet med europeiska och internationella standarder. Ukraina behöver också utveckla en effektiv politik för att skydda arbetares rättigheter.
Deras röster måste höras
Tre initiativ gör en hel del för att föra ut progressiva ukrainska organisationers röster till omvärlden. Europeiska nätverket för solidaritet med Ukraina (ENSU), USA:s solidaritetsnätverk och Folkvald vänster för Ukraina (ELU). Genom att använda sina kopplingar till medborgarorganisationer, fackföreningar och feminister i Ukraina, såväl som belarusiska och ryska antikrigsorganisationer, stödjer de här initiativen det ukrainska motståndet genom internationell solidaritet, finansiering och hjälpkonvojer.
Det är arbetarna som håller igång Ukrainas fabriker, sjukhus, skolor och tåg, ofta med risk för sina egna liv. Och det är arbetarna som strider i frontlinjen och säkerställer statens överlevnad. Det är därför bara ukrainska arbetare kan avgöra sitt lands framtid. Vi måste säkerställa att deras röster hörs.
Artikeln tidigare publicerad på Opendemocracy.net
Översättning: Jenny Cleveson
