Utmärkelsen har en roande tajming, eftersom West är aktuell i den femte säsongen av ”The Crown” där han porträtterar prins Charles, monarken som är allt som West inte är: stel, okarismatisk och jagsvag. Det spelar ingen roll hur fult man försöker att stajla hans hår och hur många generande repliker man lägger i hans mun (till exempel att han vill ”leva i Camillas byxor”) – Wests charm går inte att dämpa. Till och med Camilla Parker-Bowles har fnittrat förtjust över skådespelarvalet och kallat West ”Ers höghet”.
Lite väl kreativ
”The Crown” har anklagats för att vara lite väl kreativ med historiska fakta. Intima dialoger, bändning av tidslinjer och mörkning av en och annan rojalistisk fadäs har fått kritiker att anklaga serien för att vara rojalistisk propaganda. En kritik som blivit lättare att skaka bort med tiden eftersom monarkerna framställs som mer idiotiska ju närmare vi kommit nutid. Serieskaparen Peter Morgan har själv hela tiden hävdat att absolut korrekta detaljer är underordnat den djupare sanningen. Känslan av vad som hänt.
Vad en känsla nu är, för att parafrasera prins Charles som i en intervju kring sin förlovning 1981 svarade på frågan om han var kär med ett ”Whatever love is”. Stel och okarismatisk, som sagt.
För om känslan serien vill förmedla är att brittiska monarker är både snygga och charmiga har man lyckats bra. Och med West som Charles har rojalism aldrig varit mer tilltalande.
Det kan tyckas banalt att diskutera monarkers lyten men castingen av West som Charles understryker faktiskt frågor som svävat över serien ända sedan starten: Hur ska vi förhålla oss till kungligheter? Hur ska vi förhålla oss till monarkin?
Monarkin som symbol
För en monarki, enligt psykoanalytikern Carl Jung, funkar bara om den förblir en symbol. I samma stund som monarkerna öppnar slottsdörren, om så bara på glänt, och låter lite vanlig, skev mänsklighet sippra ut så minskar deras symboliska värde. Så fort kungligheter blir mänskliga faller monarkin till marken.
Det är ingen slump att man på 1990-talet, för första gången någonsin, i opinionsmätningar såg att en majoritet ansåg att kungahuset var ”out of touch” med verkligheten. För 1990-talet var årtiondet då kungligheter blev kändisar. Innan dess hade de varit just symboler. Men när skvallerpressen gjorde en kraftig förskjutning i vad som ansågs kunna rapporteras och inte klädde plötsligt skandalerna, böjelserna och känslorna löpsedlarna: Skilsmässor (först mellan Andrew och Fergie, sedan Charles och Diana), miljonärer som suger på kungliga tår, genanta tampongliknelser och ett triangeldrama.
Allt detta gjorde att de dittills så nobla monarkerna plötsligt framstod som svagsinta, irrationella människor med imponerande dåligt omdöme. Prins Charles var, enligt opinionssiffrorna mindre populär än någonsin och minst älskad av alla kungamedlemmar.
Mesig versus stilig
Tidigare säsonger har Charles spelats av Josh O’Connor, som perfekt anammat sin förlagas mesighet. West, däremot, är så klassiskt manligt stilig att inte ens scenen där Charles dansar breakdans kan dämpa hans utstrålning. I Wests tolkning ser Charles riktigt snajdig ut på dansgolvet, och betydligt mindre tafatt än i verkligheten. Sök ”Prince Charles breakdancing 1985” på YouTube så får ni se. Ha skämskudden redo bara.
Att låta West, med sin ”leading man aura” porträttera Charles är att göra kungahuset en stor tjänst. En så genetiskt obegripligt supersnygg person gör Charles till filmstjärna snarare än människa. Det vill säga mer av en symbol än en mänsklig person, vilket i sin tur är precis vad kungahuset behöver för att överleva.
